Seppos banor i Rättvik

Här kommer de i den ordning som klasserna kördes:

Hoppklass 2. Jag tror att det var Lena Dyrsmeds som dömde.

Agilityklass 2. Jag dömde den och den var svår. Seppo själv  tyckte att det liksom hade blivit en grej för mycket. Dock var det förvånansvärt många förare som bara slängde iväg sina hundar mot balansen #18 och stack utan att kolla att hunden verkligen fäste på balansen. Mååånga hundar girade till tunneln då.

Agility 3. Krävande men rolig bana som jag ska träna på, det lovar jag 🙂

Inte blev det lättare på söndagen. Spurtsträckorna är ingenting för lungsjuka tanter, men kul nog gick det nästan vägen. Ännu en bana att träna på 🙂

Sist men inte minst dömde jag agilityklass 1. Den blev svårare än väntat i large på grund av att ridhuset helt enkelt var för kort för att få ut de planerade avstånden. Därför tog Seppo bort h0pp #6 efter largeklassen.

Jag gillar Seppos banor och tackar för att jag får möjlighet att dela med mig av dem.

Mycket nöje!

Meddes debut i lydnadsklass 3

Jag, min idiot anmälde till två tävlingar med två veckors mellanrum. Sista förstapriset i tvåan skulle bärgas, därmed basta. Och så gick Medde och tog LP:t på det första. Anna var snäll och jag fick ändra till klass 3 till Rättvikstävlingen. Stort TACK!

 

Det blev två intensiva träningsveckor och de flesta moment hade jag inte satt ihop än. Lite av en chansning 😉 Tyvärr fanns där ingen som ville filma.

 

Att tävla i körhallen med en galen agilityhund är i och för sig att utmana ödet. Medde blir bindgalen så snart han kände sanden under tassarna. Hela fria följet letade han hinder 😦 Betyg 6.

Resten gick förvånansvärt bra med tanke på förutsättningarna. Vid fjärren var jag rätt lugn – hepp, det här kunde gå vägen. Jag lade Medde och lämnade honom. När jag gått ut och vände mig om var han alldeles bakom mig. Ridå! Med åtta på fjärren hade vi haft förstapris!

 

Nu ligger vi lite lågt och tränar lite ordentligt. Det känns rätt bra att hinna träna ordentligt. Och rätt bra att slippa upptändande ridhus. Nästa tävling blir inte förrän i början på juni. DÅ minsann 🙂

 

Agility i Rättvik

Äntligen var det dags för Kates comeback. Första individuella starten sedan 12/7 2011.

Det kändes skönt att få mjukstarta på Carinas hoppbana. Sin vana trogen varierar hon hinderhöjder i banan. En extra utmaning för hundarna. Både Kate och Aron var taggade. Jag kände mig lite osäker i nya skor och blev förvånad när Kates lopp var över sekunden snabbare än Arons.

Agilityklassen var ritad av Seppo Savikko, Finland. Den var mycket händelserik med en slalomingång from hell. Sådana banor som avslöjar att det var ett halvår sedan ordentlig träning. Jag tycker ändå att Kate lopp blev efter omständigheterna ganska bra.

Söndag morgon började med en ny variant av gårdagens hoppklass. Det vill säga, hindren stod lika men ordningen var annorlunda. Ett hopphinder bredvid det långhopp som skulle tas efter tunneln blev förödande för många. Aron fick en snurr framför långhoppet. Kate läste min rörelse och satte passagen tunnel-långhopp-slalom så jag blev alldeles knäsvag 🙂

Tyvärr var det rivningar i alla klasser utom den första. Vi behöver träna!

Sista agilityklassen var en nu utmanande skapelse av Seppo. Jag kroknade totalt i ungefär samma veva som Kate rev. Fram till dess kändes det kalas. Det faktum att jag kunde springa såpass till dess visar att mina lungor är bättre. Jag är i alla fall på väg tillbaka 🙂

Förutom tävlandet så ägnade jag lördag förmiddag och söndag eftermiddag åt att döma. Tror att jag kanske tog på mig för mycket när jag i sista minuten ryckte in som vikarie för en sjuk kollega.

Vi passade också på att hylla Lena med sång, hurra, och blomma i samband med prisutdelningen på söndagen. Stort grattis till Lena, halvvägs till hundra!

 

Vi som inte bryr oss om våra hundar… NOT!

Läser en blogg och blir ledsen. Igen.

kontrasternas-varld

Två saker gör mig ledsen. Den första är förstås ännu en person som glad i hågen generaliserar en hel grupp – nämligen de agilityförare som tävlar klass 3. Dessa utpekas för att vara gapiga och inte bry sig om sina hundars väl och ve. Jag tillhör gruppen, men tävlade inte den aktuella helgen så jag borde inte behöva bry mig. Men det gör jag. Jag tycker väldigt illa om att bli indirekt utpekad på grund av min grupptillhörighet. Det är samma mekanismer som inom all rasism. I det här fallet VI, som håller på med draghundar och bryr oss om våra hundar och DE ANDRA elaka agilityförare i klass 3 som skriker åt hundarna och inte bryr sig om deras hälsa.

MEN. Det gör mig också ledsen att en person känner som hon gör efter att ha bevittnat en tävling. Artikelförfattaren uppfattar sig ha iakttagit gapande och svärande förare och det är förstås illa. Väldigt illa. Det är väldigt illa om det är så här gruppen klass 3-förare uppfattas publikt. Även om vi själva tycker att vi tränar positivt och är snälla människor som har skäl att göra det vi gör så är det inte tillräckligt.

Klass 3 förare är förebilder för dem som vill upp. Det ger oss ett ansvar, inte bara att stå för våra handlingar, utan också för hur våra handlingar uppfattas av människor som inte känner oss eller känner till våra hundträningsidéer. Jag tänker nog inte alltid på det ansvaret. Jag prioriterar min egen hundträning, mitt eget tävlande och nöjet att umgås med mina vänner bland agilityfolket.

Och så måste det förbli. Jag lägger mååånga timmar och femsiffriga belopp varje år på min halvproffesionella hobby: Att träna och tävla med mina hundar.

Hundarnas fysiska träning omses med off road promenader i kuperad terräng, balansboll, vattentrask/simning. Jag åker många mil för att besöka hundsjukgymnast för kontroll och träningsråd. Mina hundar masseras och kontrolleras regelbundet av hundfysioterapeut.

Hundarnas kunskapsutveckling och vårt samarbete tränar vi ständigt i vardagen förutom grenträningen i lydnad/agility/vallning/freestyle och HtM.

Jag har spenderat tiotusentals kronor på att utbilda mig själv för att bli bättre på att motivera och belöna mina hundar, bland annat alla fem stegen Chicken Camp för Bob Bailey, legend inom klickerträning.

Ändå måste jag erkänna: När jag och min hund går in på startlinjen så är det tävling med stort T. I vårt adrenalinstinna tillstånd är vårt mål att köra agility, att springa fort och sätta banan. Tillsammans.

Vad jag inte just då ägnar en tanke är skaderisker för mig och hundarna. På startlinjen är det framåt som gäller. Om min hund gör en vurpa i en landning eller ur en tunnel är det inte troligt att jag ens registrerar det just då. Både jag och hunden öser på. Det är fart. Det är kul. Det är agility.

När jag sedan gått i mål och adrenalinet sjunker undan så kommer tankarna. Oj, vilken vurpa han gjorde i platten, eller hjälp vilken vridning det blev i det där hoppet. Och så vidare.

Då är jag fantastiskt glad att det finns kunniga människor att rådfråga. Veterinär Karin Augustsson, Hundfysioterapeuterna Maria Knutas Olsson och Sandra Strand är några av de underbara människor som ställer upp med sitt kunnande och ser över våra hundar.

Trots att jag spenderar tusentals kronor på träning och tävling så skulle jag aldrig ställa mig på startlinjen i nästa lopp med en hund som inte är hundra. Så resonerar de vänner jag diskuterar med, det är inte ovanligt att förare drar sin hund från nästa start. Kanske för att bara spara den eller för att inte ta några risker även om hunden inte är halt utan bara går en smula orent efter vila. Och detta utan att det finns veterinärkontroller på tävlingarna.

Att påstå att vi inte bryr oss om våra fyrbenta tävlingskompisar är oförskämt och kränkande.

 

Vallningens mörka baksida

vallningens-morka-baksida

Läser, blir ledsen och upprörd.

Mest upprörd över att människor är så flata. Om hundar får spö så de skriker och får stressas till döds – varför inte bara polisanmäla ansvarig vederbörande och tipsa pressen om anmälan (som är offentlig). Vi har lagar mot djurplågeri! Det är tur att jag inte vet vem ”Lena och Sofia” är. Jag skulle vilja polisanmäla dem för medhjälp till djurplågeri eftersom de tydligen stillatigande bidragit till att detta brott fortgår. OJ, vad arg jag blir!

Jag blir ledsen då Lena och Sofia genom sin brist på agerande godkänner att avarterna kan fortsätta sin hantering.

Det finns knappast någon, varken inom eller utom vallningsvärlden, som ställer upp på de metoder för hundträning som beskrivs i texten. Inte heller en djurhantering som leder till att  får stressas till döds. Ändå är det inte otroligt att något sådant skulle kunna ha hänt. Tyvärr.

Jag tycker verkligen illa om svepande generella anklagelser mot en större grupp. Redan när anklagelsen uttalas så vet även de som skriver att alla som ingår i den grupp som anklagas inte är skyldiga. Antagligen kommer de som inte avses att ta åt sig och kanske inte våga ha kurs alls, medan de som faktiskt borde ta åt sig redan har härdat sina argument. Dessutom är det knappast de som läser artikeln.

Både Brukshundsklubben och Vallhundsklubben har funnits länge och uppkommit i en tid då alldeles för många trodde att det enda sättet att få en hund att lyda var med hjälp av våld. Tyvärr sitter traditionerna djupt och det finns fortfarande avarter i båda föreningarna. Båda föreningarna arbetar dock för en annan syn på tingens ordning idag.

Om artikeln hade varit schysst så hade den handlat om hur den/de av Lena och Sofia anmälda, namngivna instruktörerna och/eller fårägarna var föremål för utredning, eller redan dömda (Den kunde baseras på offentliga handlingar enligt offentlighetsprincipen). De anklagade skulle också haft möjlighet att yttra sig, förstås.

Lite civilkurage från pressen, tack!

 

 

Inför säsongen:

Vintersäsongen, när jag skulle vilja verkligen nöta saker vi behöver bli bättre på, är träda för oss här uppe i hallfria nord. Enstaka träningar i ridhus ger mest bara lite underhållsträning. NU börjar det synas spår av lera i isen och min själ anar bättre tider. Äntligen dags att tänka på vårträningen på allvar.

Alltså, några uppdrag till mig själv:

– Fortsätta jobba med threadlarna. Footwork, footwork, footwork.

– Bakombyten. Alla slags bakombyten. Framför allt att vara offensiv även i bakombytena. Att bakombyta är också en offensiv handlingsmanöver. Eller borde vara det.

Det såg ju inte så mycket ut. Men när man benar upp allt som måste finslipas föra bakombytena ska bli bra så har jag nog att göra. KUL.

 

Godkänd vallhund Lp2 Seglinges Medde

Så kan Meddemannen titulera sig från och med idag 🙂 Jag hade anmält till två tävlingar för säkerhets skull. Det känns liksom lite kaxigt att tro att Medde skulle ta Lp2 på fyra tävlingar. Men det gjorde han.

Meddes resultat är både trots allt bra tycker jag:

Lkl 1 173p trots att han satte sig på ställande under gång

Lkl 2 181,5p med bara 7 på fria följet

Lkl 2 167,5p med nolla på hoppet

Lkl 2 181,5p trots att han satte sig i rutan

Summa: Vi har haft någon hel eller halv katastrof i varje tävling med klarat fyra raka förstapris. Känns fint faktist 🙂

Istället för lagträning för vår lagvinst i Knivsta åkte jag hem för att kurera mitt öra. Det har inte lyckats hittills, men husse bjöd på kalas:

Champagne

20120310-203526.jpg

Pilgrimsmusslor med smörstekt lök

20120310-204918.jpg

Ännu en sådan där smaklös plastbytta som jag är så stolt över 😉

20120310-204931.jpg