Inte äntligen slut

Klart att det är skönt att komma hem. Men det är synd att Slottshoppet är slut. Det var verkligen ett fantastiskt arrangemang. De har satt en standard som blir svårt för kommande arrangörer att leva upp till. Återigen, STORT TACK!

Sista dagen vill man förstås sätta det där lilla extra. Och det var så nära, så nära. Någon snöplig centimeter till så hade pinnen legat kvar och SM-pinnen varit vår. Inte så att vi var nära att vinna eller nå’t. Nejdå. Som vanligt var det stenhårt i toppen. Jag hade 28,05, vinnaren 26,34. Utan rivningen hade jag kommit på 11 plats. När jag körde så kändes det bra, men på filmen ser jag flera ställen där jag var lite laid back. Det är faktiskt kul 🙂

Imorgon ska vi valla på förmiddagen och klockan 17 är det agilityträning här hemma, det blir nog Jo som får träna då. Livet rullar på 🙂

Annonser

Slottshoppets första dag kändes så härlig. Kate och jag hade fint samarbete och jag kände mig offensiv i loppen. Dag 2 rann på, hyfsade lopp men… Alltid ett litet men. En rivning, en snurr eller en liten disk. Gjord på ett kick, men som totalraserade alla förhoppningar om resultat.

När man börjar känna sig dålig fortsätter det lätt. Det är lått hänt att handlingen blir avvaktande vilket gör hunden osäker och avvaktande och så blir loppen yxiga och jobbiga istället för snabba och roliga. Igår var det total agilitydepression. Jag var klumpig och klantig och kunde inte alls göra min fina lilla hund rättvisa på den trevliga banan.

Om tävlandet går åt helsike tre dagar i rad är det dags att tänka om. Min tanke var att jag kanske har slarvat med kroppssignalerna och använt rösten istället. Min plan inför dagen var att köra tyst och endast yttra sådan information som jag faktiskt inte kan förmedla med kroppen, till exempel ropa på henne när hon är i en tunnel långt bort.

Om det var det, eller bara att jag börjat tänka konstruktivt istället för att sura och deppa ska jag låta vara osagt, men dagens agilitylopp kändes helt OK. OCH vi satte nollan.

Passade på att fira sista kvällen med Lydia och Petra, som redan är klara för SM 2013, Jessica och Mija. God italiensk restaurang (Jag vet pasta är synd, men gott!) med gott vin. Tack för en trevlig kväll, tjejer!

Niondeplats av 112 starter känns helt OK. Nu ska jag hitta bra tankar tills imorgon, god natt!

 

Äntligen känsla

Den försvann utan att jag märkte det. Någonstans bland rehab och balansbollar.

Känslan.

Känslan att vara två som tillsammans antar den utmaning en agilitybana utgör. Hela våren har kännts som om Kate och jag har kört banan på varsitt håll. Hon har inte riktigt velat släppa in mig i sitt lopp. Blivit voffig i närarbetet och jag har blivit yxig.

Nu har den liksom kommit smygande igen. Känslan. Känslan av enhet och samhörighet med hunden på banan. Känslan av att vara i varandras huvuden. Känslan som gör att agility är så beroendeframkallande. Känslan som gör att man reser sig från varje katastrof och ställer sig på startlinjen igen. Och igen. Och igen…

Slottshoppet ja. Vilket otroligt arrangemang. Och det flyter på trots force majeure i form av minst sagt oberäknerligt väder och flera strömabrott. Ett fantastiskt arrangemang att njuta av!

Nu ska vi gå vindlande vacker morgonpromenad innan det är dags för dagens drabbning. Vakna, min lilla stjärna 🙂

20120710-090605.jpg

Äntligen!

Äntligen sommaragility

Äntligen en tävling med sommarväder. Mot eftermiddagen i Gävle var alla förare röda eller skära.

Onsdagen var lagdag. Kate och jag satte nollor i både agility och hoppklass. Laget tog en andra och en tredjeplats. Tredje agilitypinnen och andra hoppinnen. En kvar för Team Limex:)

 

Torsdag var individuell. Kate gick kalas men otur och taskig handling ger inga resultat.
Oturen var när Kate, som så många andra, siktade mot kanten på tunnelhållaren istället för kanten vid ingången på tunnel som skulle tas ”snett bakifrån”. Alla som gjorde så fastnade i tunnelkanten och fick vägran.


I agilityklassen vad det den kassa föraren som missade att trampa till för att styra upp på A istället för tunneln.
Kate gjorde som hon är lärd: Om inget annat anges, ta hindret närmast matte. Fram till disken är jag supernöjd med oss båda.

 

Äntligen vallning

Idag är äntligen halva hagen slagen. Tillräckligt för att valla.
Premiär på nya pälstackorna
Premiär i stora hagen för i år
Premiär på större yta för Jo

Tackorna vallades i höstas så jag väntade mig inga problem från dem. De gick undan fint för Jo, med försökte sticka. Inte så ovanligt med en unghund. Jo fick fösa i lina och vi höll tackorna under kontroll.

Kate blev mer testad. När tackorna inte kunde springa till skogs försökte de skrämmas. I början var Kate lite ställd och försökte undvika konflikt genom att trycka på de tackor som verkade mer samarbetsvilliga. De tackor som upplevde att de vann mark blev hotfulla. Jag peppade Kate att stå på sig, kosta vad det kosta ville. Ett nyp i näsan senare var tackan from igen…

Invallningen hade kostat ganska mycket kraft. Lite fösning orkade vi med innan vi gav upp. Fokus låg på mjuka starter och lungt tempo. Just nu längtar jag nästan efter att agilityveckorna ska ta slut. Vi vill valla mer!