Lilla Jo – 2 år idag

Tänk för precis två år sedan var hon knappt bara en liten mask.

Några veckor senare var hon så söt som tänkas kan:

Jo 8v sitter

Den lilla söta var en Mycket Busig Valp:

20110401-175801.jpg

Valpen blev en Mycket Energisk Unghund:

Jo full fart 2012-01

 

Jo vallar och har startat sin agilitykarriär:

Jo etta 2012-09-16

Hon utnyttjar sin charm för att få det hon vill:

2012-11-01 Jo tigger

 

Tack Åsa Ramberg för en supertjej!

Grattis på födelsedagen Seemework Jo!

Gott Nytt År!

Annonser

SBK eller inte?

Som agilitydomare, agilitytävlande, lydnadstävlande, träningsnörd, agilityinstruktör, agilitylärare, före detta ordförande i agilitykommittén under tidigt nittiotal (som agilityns centrala verkställande organ hette då), i olika omgångar agilityansvarig i olika klubbar – det vill säga agilityaktiv i 27 år så har jag självklart funderat mycket på hur agility kan organiseras. Agilitykommittén var då ansvarig för agilityn när den låg under Sveriges Hundungdom.

Jag var med när agilityn blev officiell sport i Sverige. Jag var med när agilityreglerna beslutades av Sveriges hundungdoms delegater på Representantskapsmötet. Jag var med och jobbade för Agilityns överlämnande till SKK och jag var med när agilityn ett år senare övergick till SBK. Varje förändring har drivits fram av agilityn har växt sig för stort och specialiserat och därmed krävt för stor del av den centrala personalresurskakan inom respektive organisation.

Jag är verkligen inte emot SBK. Jag älskar idén med en förening som samlar hundintresserade människor av alla slag. Jag älskar möjlighetet att hålla på med många olika saker med sin hund. De lokala brukshundsklubbarna gör ett fantastikt jobb med att erbjuda verksamhet och underhålla lokal och mark. Lokalklubbarna är ett ställe som förenar nytta med nöje i samma aktivitetet. Som alltid när många starka engagerade människor ska samsas så gnisslar det mellan personer och/eller grenar ibland, men på väldigt många klubbar har man hittat former för ett fungerande samarbete.

Jag är medlem i flera helt underbara lokalklubbar: Gagnef-Floda BK, en av Sveriges yngsta och mest progressiva klubbar. Där finns en stor öppenhet för all verksamhet och här finns nog Dalarnas bästa agilityhinderpark. Nedansiljans BK där lydnads, rallylydnads och agilityträning samsas fint i den härliga körhallen i Rättvik. Ludvika BK med agilityträning i det fantiska Björnidet varannan vecka – lika ofta som lydnad. Fagersta BK där engagerade medlemmar tillsammans, med ideellt arbete skapat drömmen – en träningshall med kanonunderlag. Fagersta BK har välkomnat mig trots att jag blev medlem först när hallen var klar – tack!

I alla dessa klubbar, och många fler, finns det underbara, öppna, vänliga, engagerade människor som älskar alla verksamheter och hundar.

SBK centralt respektive lokalt

Nu till debatten. Den har många gånger hamnat lite snett. Många har svårt att skilja på centralt och lokalt, helt enkelt. Ett litet förtydligande:

Lokala brukshundsklubbar har hand om verksamheten. De är klubbens ansikte utåt och det är på lokalklubbarna träning och kurser sker. Lokalklubbarnas intäkter kommer till stor del från kursavgifter och tävlingsarrangemang av olika slag. Lokalklubbarna styrs av styrelser som väljs av medlemmarna i den lokala klubben. Det betyder att det finns stora skillnader mellan olika lokalklubbar. Det betyder att de lokalklubbar som vill överleva i längden måste lyssna på sina medlemmar. Alla medlemmar. Ibland har lokalklubbar starka grupperingar inom och mellan olika sporter. I värsta fall så tillhör styrelsemedlemmarna någon av grupperingarna. I en demokrati finns det verkligen många möjligheter till vanstyre, intriger och missnöje. Det händer också att enskilda medlemmar kommer i kläm. Men det finns också väldigt många klubbar med kompetent ledning och öppen attityd. Som medlem har jag också ett ansvar att engagera mig i klubben och delta i de förtroendeval som sker. Tyvärr innebär inte demokrati att jag alltid får min vilja igenom. Det är spelets regler – om jag tillhör den nedröstade minoriteten måste jag gilla läget och rätta mig efter tagna beslut. Det är naturligtvis min rätt att lobba för mina önskemål och sträva efter att sälja in mina åsikter för att åstadkomma beslut som jag gillar.

Vad jag försöker säga är att den lokala upplevelsen av brukshundsklubben inte nödvändigtvis är representativ för vad SBK som helhet står för. Det kan gälla både positiva och negativa företeelser.

SBK centralt ska fortlöpande samordna en rad verksamheter inom alla verksamhetsgrenar och verkställa beslut tagna i på kongressen, det högsta beslutande organet.

De som kommer till kongressen är ditskickade som ombud för sina lokalklubbar och distrikt. Dessa personer måste vara oerhört insatta i en mångfald grenar för att besluten ska bli välgrundade och bra; spår, skydds, rapport, sök, rallylydnad, lydnad, MH, MT m. m. samt ha kunskaper om avel och avelsutvärdering för bruksraserna. Dessutom helst viss ekonomisk och juridisk bildning. Även om representanterna naturligtvis har mött upp med lokalklubbar och distrikt i god tid innan kongressen och där inhämtat åsikter från alla dem de representerar så kommer det inte sällan upp nya argument och frågeställningar på kongressen som delegaterna måste ta ställning till där och då – utan skyddsnät.

Det är ingen kritik från min sida när jag påstår att alla delegater inte når den standard som beskrivits ovan. Tvärtom är det rimligt att den som ägnar sig åt hund som intresse på ideell basis inte har tid att skaffa sig alla ovan nämnda kvalifikationer. Naturligtvis kan man mest om det som ligger en själv varmast om hjärtat.

Fristående agilityförbund som specialklubb inom SKK
Om agility istället skulle ha ett eget förbund som huvudman så skulle det jag skrivit ovan bara förändras på en enda punkt: Högsta beslutande organ skulle fortfarande vara SKK. Men SKK ändrar sällan specialklubbarnas beslut. Nästa instans – den som i realiteten skulle bestämma – den skulle vara en agilityklubb vars högsta beslutande organ skulle bestå av människor med en passion för agility. Människor som förstår och vill utveckla agilityns villkor och förutsättningar. Jag vill inte att bruksfolk ska bestämma hur agilityreglerna ska se ut. Jag tror förstås inte heller att det vore bra för brukset om reglerna beslutades av agilitymänniskor som aldrig tävlat bruks.

Jag tror alltså på specialisering. Alla grenar inom brukshundsklubben har idag utvecklats efter sin särart. Att utveckla, förändra och stimulera kräver känsla och mycken kunskap. Det har de som lever och andas för sin sport. Det skulle i min värld kunna innebära att alla grenar blev egna specialklubbar precis som free style redan lyckats med.

Det betyder i sin tur att alla föreningar som väljer att syssla med agility är jämbördiga i agilityförbundet. Idag har vissa klubbar (lokala brukshundsklubbar) mycket större makt än andra klubbar (hundungdom, lokala kennelklubbar m. fl.) trots att kunskap och engagemang om såväl agility som hund och hundträning ofta är lika stort i alla olika typer av klubbar. I ett fristående agilityförbund skulle hela agilitysverige vara representerat helt enkelt. Jag ser inte en fristående agilityförening som motståndare eller konkurrent till SBK utan som ett kompliment.

Det skulle även kunna bildas officiella föreningar som enbart var inriktade på agility. Redan idag finns det klubbar där den hårda kärnan av gamla SBK-medlemmar helt enkelt är emot agility och allt det står för. Det har redan lett till att flera fristående föreningar redan har bildats. Genom att göra detta förfarande enklare så kanske faktiskt fler brukshundsklubbar skulle värna agilityverksamheten mer eftersom det lokalt fortfarande skulle vara en god inkomstkälla både som kurs och tävlingsarrangörer och som medlemsmagnet.

Lokalt skulle alltså brukshundsklubbarna i de allra flesta fall fungera precis som tidigare. Klubben som mötesplats för hundintresserade är ovärderlig. Oavsett om du vill hålla på med rallylydnad, spår, IPO, free style eller agility så borde det finnas plats och likasinnade på en klubb nära dig.

Kram alla hundnördar!

God Jul!

Sit ups och armhävningar

För hund alltså. Jag borde förstås gripa mig an uppdraget själv också. Sedär, nu är det offentligt. Ingen återvändo.

Nå, för er som ännu inte skaffat balansboll så finns det massor man kan göra utan tillbehör.

Jag började med att lära in att sitta vackert. Det är en mycket underskattad övning. Att sitta vackert kräver stor styrka och balans i hela bålen. Man kan utöka tiden och lägga till störningar för att utmana och göra övningen roligare.

Ha så kul!

Julgympa med pendelboll

För att sysselsätta min lilla ganster och mota vinterdepressionen så tränar vi mycket fys inne så här års. Det är faktiskt himla kul. Efter att ha varit på doggie pilateskurs hos bästa Ann Essner i Gävle så har vi fått nya utmaningar. Jag kommer att lägga ut övningar lite vartefter.

Här kommer ni att se grundpositionerna:

  • Hela frambenen mot boll – tränar bål och bog
  • Tassar mot boll – tränar bål och bog
  • Vacker tass – tränar bog
  • Sitt-ligg – stå är som armhävningar och sitt ups
  • Nosdutt – tränar bog och bål. Bra förberedelse för balanshindren

Självklart hoppas jag att jag inspirerar fler. Det gäller att hålla formen så att det är lätt att komma igång igen i vår.

OBS! Detta är mycket effektiv träning. Det innebär också att den är mycket tröttande. Med en otränad hund räcker det med en minut i början. Med mina vältränade hundar kör jag inte mer än tre minuter i sträck. Efter paus kan jag köra lika länge igen. Jag brukar pausa minst dubbel tid mot det jag tränar, t ex om hunden är en minut på bollen så pausar jag minst två innan nästa pass.

Ha så kul!

PS. Många har frågat om inköpsställen. Runda bollar och små balansplattor som inte går att blåsa upp finns i nästan alla sportaffärer. På nätet har jag hittat dessa:

http://www.gulare.com

http://www.varsam.se

http://www.medicalfitness.se

http://www.traningsspecialisten.se

Jämför gärna priser. Olika produkter kostar olika mycket på olika ställen.