Analyssvårigheter…

Nu har jag tittat några gånger på mina hopplopp från Hammarö. Jag gillar att analysera och fundera över det som gått dåligt och det som gått bra. Jag gillar att titta på loppen snart efter tävlingen så att känslan i kroppen finns kvar. Det är viktigt för mig att koppla ihop känslan med det jag ser. När jag kör är ju känslan allt jag har att gå på. Det jag kallar känslan är hela hopkoket av positionssignaler, rörelser, timing och vägval. Och hur det kändes när jag gjorde det.

 

Som sagt. Jag har tittat på loppen.

I hopp A var loppet så dåligt att vi bara hade kommit på 15:e plats om hon inte hade rivit. Det hade på långa vägar inte räckt till SM-pinne.

I hopp B var vi så bra att det räckte till 6:e plats och SM-pinne trots rivningen. Jag blir inte klok på det. Inget av loppen är perfekt. Men båda loppen är bra. Jag tycker loppen är likvärdiga. Vad är det jag missar?

”Stolpe in räknas också”

Har haft en mysig helg. Dotterns har hedrat oss med besök. Vi har haft mycket att fira (utan ibördes rangordning): Kates championat, Jo som kvalat till klass 2 i både hopp och agility, Malins födelsedag, Sonens högskolestudier, mitt nya jobb, makens gamla jobb, maken och jag har varit ett par i trettio år. När vi äntligen var flera champagnedrickare så passade vi på att knäcka den fantastiska magnumbuteljen jag fick i femtioårspresent. Tack Eva, Petra med flera!

Söndag. Hammarö. Räknade fel på tiden och kom precis efter det att klassen hade börjat. Tur att de är så snälla. Jag (och ytterligare några eftersläntrare fick tre minuters banvandring. Kate nollade 19 hinder. Rev sista. Stolpe ut. Ridå.

Dubbel stolpe ut  när jag insåg att tiden inte hade räckt till pinne även om hom hållit tassarna i styr hela vägen.

Nästa hoppklass var betydligt mer krävande. Tur det. Kate rev hinder tre och jag måste erkänna att det bara var tack vare ett banan hade flera intressanta handlingssvårigheter som jag brydde mig om att verkligen köra vidare. Det ledde till en hyfsad tid. Tack vare att många hade haft samma problem som jag så klarade vi en sjätteplats och sista SM-pinnen var i hamn. JAAAAAAAAAAAAAA!!!!    JIPPIIIIIIIIIIII!!!

Som Lars Lindeborg så påpassligt skrev på fejjan:

”stolpe in räknas också”

Vad är en bra träning?

Igår hade jag ett sådant där härligt bra träningspass i Fagerstahallen tillsammans med Kirsti och Sara. Det ledde till en massa funderingar om vad det egentligen är som gör ett träningspass bra.

Framgang

Det är lätt att tro att inlärning och prestation utvecklas linjärt. Lika lätt är det att tro att ett bra träningspass är när inga misstag sker. Så tänker inte jag. Jag vill att alla mina träningspass ska vara utmanande för både mig och hunden. Däremot kan jag inte utmana allt hela tiden.

Jag har något slags mål för mig själv redan när jag åker dit. Mål kopplade till hur hindren står. Det mesta kan tränas oavsett. Däremot är det mål kopplade till kunskap eller känsla. Eller båda förstås.

Ett bra träningspass innebär för mig att vi har gjort en massa bra saker. Och vi har gjort en del misstag. Vid minst ett par tillfällen vill jag verkligen se att min hund kommer på någon ny liten bit kunskap.

Om jag inte hunnit dit jag planerade banan/kombinationen – bra – det betyder att jag försöker flytta fram gränserna. Om jag alltid hinner till alla positioner jag planerat på träningen så har jag förmodligen kört defensivt.

Den trassliga pilen är alltså att föredra om du frågar mig.

Kunskapsmål:

Hundarnas hinderkunskaper: Kontaktfält, slalomingångar, slalomutgångar, hoppteknik och så vidare

Hundarnas handlingskunskaper: Att jobba parallellt, läsa mina broms respektive fartsignaler, handbyten och positioner

Min förmåga att ge lika signaler för det jag vill ska hända. Position, kroppsriktning, armsignaler och fotarbete

Och sist men inte minst: jobba ihop. Fart, riktning, timing, tempoväxlingar

Efter helgens kurs med Seppo har balans och viktförskjutning i min kropp tillkommit.

Känslomål:

Detta handlar mest om mig. Jag vill inte bara att hundarna ska kunna sina saker. Jag vill känna mig säker på att de kan – det är det som är utmaningen. Men allt handlar inte om proofing. Det gäller att hitta flow och våga stå på också.

Alltså: Målet är att alltid gå in på banan med en offensiv känsla. Ni vet ”Jag vill, vi kan, jag vågar”. Men det måste vara på riktigt. För egen del handlar det om att höja den offensiva inställningen på träning. Istället för att tävla som jag tränar så gäller det att träna som jag vill tävla. Det är faktiskt en enorm skillnad…

Och sist men inte minst, genom allt detta: Ha väldigt KUL tillsammans med mina hundar!

Passar också på att tacka mina underbara träningskompisar för nördprat och inspiration 🙂

Jo är i Agilityklass 2, tjo!

Först igen: TACK alla otroligt trevliga härliga peppande människor som finns på tävlingar. Som är med och jublar, stöttar, tröstar, filmar. Hoppas att jag klarar att ge tillbaka av allt jag får. Gulle er allihopa! Och stort GRATTIS till mina konkurrenter som gjorde många fina lopp idag. Många nya vassa hundar på gång, helt klart.

Mitt flow håller i sig. Idag äntrades väsbyhallen än en gång, denna gång gjorde Jo inomhuspremiär.

Hon var fullständigt bindgalen innan start, alla försök att mata ner henne i ett hanterligt sinnestillstånd var förgäves. Jag fick ta till axelrullningar och djupandning för att hålla mig själv lugn och inte dras med i hennes mani.

Släpar en galning till startlinjen och där – hon sätter sig, tittar framåt, fullt fokuserad. Jag blir verkligen inte klok på den hunden. Titta på filmen. Lite överladdade svängar, men inte kan man se att hon tio sekunder tidigare inte var pratbar. Nå hon är fantastisk kul att köra. Och hon har varit värre så det går åt rätt håll.

Jag vet ju att man inte ska sätta upp resultatmål, men här kommer de ändå. Man är ju inte mer än tävlingsmänniska.

Att göra 2013:

Kvala till SM 2013 med Kate

Ta sista certet i agilityklass så att Kate blir SE AgCH – check

Kvala till SM 2014 med Kate

Uppflyttning till agilityklass 2 med Jo – check

Uppflyttning till klass 3 i hopp och agility med Jo

Två av fem mål fixade och det är bara februari. Kul!

Tankar om demokrati

Ett av de mest populära orden i allehanda diskussioner är ordet demokrati. Alla värnar demokrati. Ingen gillar det som är odemokratiskt. Men vad innebär demokrati, egentligen?

Som samhällskunskapslärare på högstadiet drabbas jag av detta spörsmål oftare än genomsnittet skulle jag tro. Någon eller några begär röstning. Den nedröstade minoriteten kräver omröstning. Bland tonåringar tolkas ofta ordet demokrati som att saker ska bli som jag vill.

Demokrati beskrivs för det mesta som folkets rätt att besluta. Det är delvis fel. Demokrati innebär folkets rätt att ha en åsikt och yttra sig. Det innebär att du självklart har rätt att försöka övertyga andra. Det innebär till och med att du kan ljuga eller missleda och chansa på att det kommer att funka.

Demokrati innebär att det är majoriteten som bestämmer. Den som lyckats skaffa flest anhängare för sin åsikt vinner helt enkelt. Det finns företag som säljer sina knep till amerikanska presidentkandidater, svenska politiska partier och till företag. I en demokrati är information makt och ibland är desinformation ännu mäktigare.

Om den åsikt som jag representerar tillhör minoriteten så kommer inte min åsikt att räknas. Vill det sig illa så är det 49 personer av hundra som ogillar varje beslut som tas. Om jag alltid tillhör den nedröstade minoriteten blir jag aldrig riktigt nöjd med det som beslutas.

Demokratins spelregler innebär dock att när ett beslut väl är fattat så måsta alla rätta sig efter majoriteten. Oavsett åsikt. Det duger inte att komma och kräva omröstning bara för att beslutet blev fel. Det går heller inte att kräva omröstning på grund av att man röstat på oinformerade eller felaktiga grunder. Tyvärr.

Därför är det otroligt viktigt att de som deltar i omröstningar och lägger sin röst ser till att vara väl informerade om alla alternativ. Det går inte att göra som mina glada fjortonåringar – kräva omröstning på torsdag, för då är Linnea och Pelle här också, så det så. Att tillhöra den ickebeslutande minoriteten är surt, vad det än gäller. Det vet moderaterna som varit i opposition nästan hela 1900-talet. Det vet socialdemokraterna just nu. Det vet jag som inte äter potatis. Listan kan göras lång.

När jag tar del av information brukar jag fråga mig själv:
  1. Varifrån kommer informationen?
  2. Vem vinner på att jag tror på den här informationen?
Om svaret är samma på båda frågorna så finns det anledning att se sig om efter en ytterligare, oberoende källa. Se alltid till att ta informerade och övertygade beslut. Det är det som demokrati bygger på.

Kates championatlopp

Först vill jag tacka för alla grattisar! Jag blir både rörd och glad över att det är så många som gläds med mig. Hoppas att jag klarar av att ge lika mycket tillbaka! Kram på er!

Och så loppet. Jag vet. Jag tappade bort mig vid tunneln. Kate var vid i båda threadlarna. Jag fegade på balansen och slalom. Och så vidare. En annan dag ska jag köra filmen i slow motion och granska mig själv och Kate skoningslöst. Men idag tänker jag vara nöjd. Det ser inte så pjåkigt ut ändå. Och just där och då var det ingen annan som gjorde det bättre 🙂

Tur och tår i Väsbyhallen

Ändra aldrig planen mellan banvandring och lopp. Som instruktör har jag sagt det tusentals gånger, vis av alldeles för många erfarenheter som tävlande. Precis det gjorde jag i agilitylagloppet i lördags på Knivsta BK:s tävlingar i Väsbyhallen. Det funkade inte den här gången heller. Hur dum får man bli på en skala?

Lördag

Andreas Silverbergs agilitylagklass var kanske lite väl klass 3-ish för att vara lag. Härligt händelserik med fina linjer – lätt för mig som klass 3 förare att tycka 🙂 Underlaget var fantastiskt, men nytt för många hundar. Ringrostiga ekipage efter vinteride? Nå, endast tre lag klarade sig i mål, Team Limex vann på 5 fel.

Hopplagklassen var till synes enkel men med förrädiska linjer signerad Seppo Savikko. Många förare missade att läsa linjerna med många rivningar som följd. Mick, Kate och Nick satte varsin nolla. Per körde lite risky för att pressa tiden och det höll inte hela vägen. Vi kom tvåa, 9 hundradelar efter vinnarna. Laget som slog oss hette Team snubblar, men det kan de ju inte ha gjort 😉

Söndag

Uppe i ottan för att bärga sista hoppinnen. Startnummer 12 – dagen var förstörd innan halv nio. Andreas hade gjort en trevlig lite lurig hoppklass. Kate gjorde en megaflick till en tunnel hon redan styrt bort ifrån – istället för att fortsätta åt mitt håll vände hon helt om och drog. En flick senare i banan, till samma tunnel som inte skulle tas då heller, gav jag upp. Ibland kan det inte bli rätt, tydligen.

Agilityklassen kvar. Hade det inte varit för att jag skulle gå kurs på eftermiddagen hade jag nog åkt hem. Det var inte min dag liksom. Gick Seppos bana, fina linjer och stora avstånd krävde dock en mycket rörlig förare och det kändes inte som jag. Dessutom några hopp där hunden hoppade rakt mot väggen – det hindret rev många. Efter hoppklasskatastrofen intalade jag mig att det skulle bli kul att anta nästa utmaning 🙂 Kate började med att slå i andra hindret – bommen låg kvar, nä nu djäklar! Jag tror hon var i nästan varenda hinder, det bara klickade när hon hoppade. Men inget av dem föll! Helt otrolig tur, jag som verkligen inte brukar ha marginalerna på min sida.

Så slutade tävlingen för min del med SEGER, CERT och CHAMPIONAT. Oj vad fort det kan vända i agility! Min lilla prinsessa kan nu titulera sig: SE Ag(hopp)Ch SE AgCh GK Vallpr Seglinges Kate

Seppokurs

På eftermiddagen hade Seppo kurs i samma härliga hall. Det Seppo gav mig var en insikt om hur jag kan använda min egen kropp effektivare. Hur kan jag inte ha fattat det tidigare, liksom! Jag tränar hundarna i stegreglering, balans, kroppskontroll och viktförskjutning. Och så har jag helt förbisett att det är lika viktigt att jag som förare har samma koll. Vi fick konkreta tips som vi började tillämpa genast.

1) Spring på tårna och ta fler kortare steg så har du bättre kontroll över dina rörelser

2) Lägg överkroppens vikt i färdriktningen så kommer du iväg snabbare.

Det låter inte mycket men jag kände stor skillnad och det blev lättare att få flyt i samarbetet med Kate. Som vanligt när man prövar något nytt så kändes det lite klumpigt och jag glömde mig emellanåt. Seppo påpekade vad som hände och jag kunde relatera det till känslan när jag sprang. Fick till några riktigt bra sekvenser – nu ska här tränas!

Dagen som började så eländigt blev till slut en riktigt bra dag 🙂