Vallning för Bobby Dalziel

När jag åker på kurs är det för att jag vill ha ny input i min träning.

Ibland så är kursledaren jätteduktig på att få till det så att min hund går jättebra. MEN egentligen har jag ingenting med mig hem – jag vet egentligen inte vad eller varför det gick så bra.

ELLER så är kursledare duktig på att tala om vad som ska göras och hur. MEN jag inser genast att jag aldrig kommer att kunna göra det som krävs.

ELLER så är kursledaren duktig på att tala om vad som ska göras och hur. MEN tränarens idéer krockar med min personlighet och hur jag vill jobba med min hund.

OCH så finns de där härliga dagarna när jag får råd jag förstår och vill följa. Jag var på vallningskurs för Bobby Dalziel. Hans idéer landade direkt i hjärtat och i hjärnan. På tre minuter avslöjade Bobby Kates brister som vallhund, i.e. mina brister som vallhundstränare. Råden var konkreta med tanke bakom. De där pusselbitarna som jag har saknat. Små saker som jag känner att jag både kan och vill använda.

Idag föste jag mina egna får. Bara några minuter för att kolla om jag kunde här hemma. Givetvis har jag inte samma koll som Bobby, men det gick över förväntan. Nu har vi mycket att göra, vi har en plan. Lamma nu, rackarns tackor så att jag kan börja träna!

Någon som är sugen på att åka till Skottland?

Stort tack till Maria Knutas som ordnade kursen!

Lilla Jo blev hoppmyndig

Tänka sig att Långhoppa Hare redan är i hopptrean. Jo får ibland saker att verka enkla. Det är lätt att glömma

att vårt största tävlingsproblem är att ta oss till starten 😉

att hon för ett år sedan inte hade utfört ett enda agilityhinder

att hon i juli 2012 fortfarande var livrädd för gungan

att jag i början juli 2013 förkastade idén ”Jo-agilityhund”. Så fort jag tog ett endaste springsteg så drog hon som en raket. Rakt över agilitybanan ut i skogen…

Att träna Jo är ett veritabelt nystan:

Framgang

Därför är det ett ännu större nöje att det idag ser ut så här:

På långfredagen debuterar vi i klass 3. Tjoho!

Hoppinne #2 till lilla Jo

Upp fyra – galen måste man vara… Men skönt att vara i god till till tävlingen i Askersund. För lilla Jo var det premiär i ridhus och premiär i agility 2 och premiär med en dag med mer än två lopp. Det där sista klarade hon inte.

 

Nå, först ut var hopptvåan. Jo är fortfarande slamsig och orutinerad men höll ihop bra ändå. Vi kom tvåa, endast slagna av Jos storebror Monster.

 

Jag har funderat en del på det där med tighta svängar. Jo och jag har tränat det en del, men mest som positionsträning. Jag har undvikit att träna tighta svängar ihop med fart, så som det oftast är i banor. Vi har börjat träna det nu, när hon är fyllda två år. Tanken är att jag har velat skona hennes unga, växande kropp från de extra belastningar på bogarna som dessa svängar innebär. Kanske skulle jag ha tänkt tvärtom – träna mycket mera svängar och sett till att få till bakvikten..?

 

Det första agilityloppet var helt okej. Förutom att hon rev ett hinder. Bra känsla.

 

I det sista agilityloppet märktes det att lilla Jo inte var mogen för tre lopp på en dag. Hon rev, flickade och blev flängig så som hon blir när hon är trött i huvudet. Tidigt i loppet fick jag för mig att hon höll upp en tass och bröt. Nu ikväll verkade hon okej när jag kände igenom tassen. Det var nog bara kycklingmamma i farten…

 

Stort tack till Laxå BK för en bra tävlingsdag och till domare Camilla för roliga banor!

 

 

 

Slalomglädje

Tänk vad det är fantastiskt kul när en försiktig hund klickar och börjar ta för sig. Kirsti och Zeb har verkligen kämpat med att Zeb ska bli självständig i slalom. Plötsligt händer det! Så otroligt roligt när det släpper för träningskompisar!

We proudly present:

Sportlov

Mitt sportlov har verkligen varit härligt på riktigt. Även om jag har lite svårt med definitionerna. När jag är ute och går så är det sport. GÅNG är nämligen en sport. Jag har gått rätt mycket. 7,5 km per dag.

 

Jag har också lyckats klämma in tre agilityträningar och en tävling. Det är däremot inte sport. Har Massmedia bestämt. Det är  bara sporter anslutna till Riksidrottsförbundet som räknas som sporter. Och det är inte Agility. Det har SBK bestämt.

 

Totalt sett är det trots allt en massa fysisk aktivitet som kryddats med mildväder, solsken och goa vänner och träningskompisar.

 

Life is good!