Kate och hennes tå..?

Kate ligger och sover. Hon vaknar, kliver ur korgen och sträcker sig noga. Så långt, allt som vanligt. De första tre stegen hon tar ser jag att hon inte sätter i båda framtassarna lika bestämt. Efter några steg går hon går hon i stort sett som vanligt och efter sådär en tio meter visar hon ingenting när hon går. Jag känner igenom varje tå, böjer och sträcker. Hon stelnar till något när jag  klämmer på vänster ”ringfinger”. Eller inbillar jag mig bara för att det var den tån hon stukade för två år sedan?

Fasen!

Kanske har det varit så ett tag, ofta står jag ju inte och tittar just när hon sömnigt masar sig upp från där hon har legat. Det skulle vara så lätt, så lätt att bortse ifrån. Inte ens djursjukvårdarna på Falu djursjukhus såg någon hälta när jag visade upp henne. Men då hade hon ju gått innan. Åh andra sidan måste det ju vara någonting. En helt frisk hund har väl inte symptom. Eller är hon bara är stel när hon sovit? Min lillflicka är inte lika ung längre.

Tid är bokad för undersökning och röntgen tidigt nästa vecka. Med en hel tävlingssäsong framför oss har vi ingen tid att förlora. Framför allt vill jag inte att min flicka ska ha besvär om jag kan undvika det!

Har någon varit med om något liknande? Hur mycket ska jag oroa mig?

Championat och Kennelnamn

Äntligen, äntligen, äntligen är Kate registrerad som Svensk AgilityChampion också.

Kate Se AgCh

Så har jag gått in i kennel ROBIC’S tillsammans med min mor.

Mor Bibi har Mops och jag har Border collier. Tror inte någon kommer att blanda ihop oss 🙂

Robic diplom

Mitt gamla kennelnamn Milli Mul’s är överlåtet till dotter Malin – den ursprungliga Milli Mul 🙂

Kontaktfält

Efter påsktävlingen i Rättvik har jag roat mig med att utvärdera mina hundar lite. 10 lopp för Kate och 9 för Jo under en helg. Om man har svaga beteenden så brukar de falla isär under sådana helger. Samtidigt funderar jag över kontaktfältens magi.

Kontaktfält är svårt. Absolut. Men det är slalom också. Och hopphinder. Jag tänkte tillåta mig att filosofera lite över varför just kontaktfälten på nerfarterna av A och Balans anses så extra svårt av så väldigt många. Problemet med uppfarterna får anstå till en annan gång.

Kontaktfält borde vara lätt. Balansen borde vara agilityns enklaste hinder. Vilket annat beteende på agilitybanan kan hunden förbereda sig för i 11 meter? Det är så lång en balansbom är. Jämför med att hunden kommer runt ett hinderstöd och har en tiondelssekund på sig att beräkna avstampspunkt, höjd och upphoppsvinkel samtidigt som hunden rör sig fort, ska hantera sin kropp och läsa förarens rörelse.

Till kontaktfälten på nerfarterna kommer hunden alltid samma väg. Hela sekunden innan hunden kommer till kontaktfältet ställs samma fysiska krav varje gång. Hunden borde alltså kunna slappna av och slå på autopiloten.

Föraren har egentligen bara fyra val:

  • Att springa före hunden
  • Att ligga efter hunden
  • Att springa bredvid hunden
  • Att röra sig ut i sidled

Jämför det med alla olika saker vi gör i samband med hopphinder. Bromssignaler, fartsignaler, koetchler (jaako), lap turn, tysk, framförbyten, bakombyten, threadlar och you name it.

Så varför anses just kontaktfält som svårt? Följande kan spela in (utan inbördes ordning):

  • Vi tror att det är svårt eftersom det var svårt med vår första hund. Vi visste inte tillräckligt för att träna den rätt från början.
  • Andra tror att det är svårt och vi dras med i tänket
  • Det vi tränar hundarna att göra på KF är inte samma sak som reglerna föreskriver. Därför blir vi ofta tvungna att ta beslut på banan. Hunden gör fel beteende, men inte fel enligt reglerna. Ska jag träna eller tävla? Jobbigt beslut att ta på banan med ungefär 0,5 sekunders betänketid.

Det här sista syns tydligt på när Jo gör nedfarterna på filmen. Det är en något större variation än jag önskar, skönt att det är vår så vi kan träna mer.

Sammantaget är jag väldigt nöjd med båda mina flickor. Båda två har visserligen variationer på utförandet. Att jag ändå känner mig nöjd på det hela taget beror på att deras beteende inte blir sämre och sämre. Istället varierar deras utförande inom en i huvudsak godtagbar ram.

Om min hund gör ett dåligt kontaktfält i en klass så brukar jag utmana den i nästa. ”Kom igen nu, kör, kör, kör! Hundarna brukar genast bli skärpta och ana fällan. ”Du ska inte sno mig på det här loppet” skulle hunden tänka om hon tänkte i ord. Oftast får jag ett riktigt snyggt kontaktfält. Alternativet är förstås att vi inte kör alls. Så lyder överenskommelsen och den är inte förhandlingsbar. Jag går inte av banan särskilt ofta, det är inte det som är poängen. Någon gång om året kanske för att påminna om det behövs. Poängen är att vi båda vet att det är så. Min hund ser det sannolikt som en time out. Jag ser det framför allt som att jag time outar mig själv för dålig träning. Därför är jag inte arg på hunden när jag går av. DET är viktigt!

För den skull vill jag inte slå mig till ro. Viss tveksamhet i vissa lägen visar ändå att jag måste variera mig mer och utmana mer på träning. Jag behöver också träna på att lämna i sidled. Vi har redan börjat om sanningen ska fram.

Nu sitter jag i valet och kvalet: Ska jag nöja mig med väldigt bra nosduttar eller våga mig ut i det okända? Running contacts… Jag har varit rädd för dem så länge. Nu känner jag att jag har en plan. Frågan är om jag vågar omsätta planen i praktiken och offra något av den trygghet jag har… Huga, svårt val! Hur skulle du ha gjort?

SBK och den demokratiska processen. Eller inte.

Nedan följer det informationsmail som  skickades ut några dagar innan mötet där dalarnas agilityintresserade skulle får möjlighet att ta ställning till agilityns framtid.

Rent demokratiskt har informationen vissa brister:

  • Den länkade informationen leder till information om endast den ena sidans åsikter.
  • Ingenstans i mailet kan man ana att det finns annan information att tillgå.
  • Det finns inte ens information om att detta inte på något sätt är den fullständiga bilden.
  • Det hänvisas till en dokumenterat felaktig artikel med skrämselpropaganda trots att inte ens SBK:s arbetsgrupp som helhet inte står bakom den.
  • Den agilityansvarige avslutar mailet med att berätta vad hen tycker. Naturligtvis ger hon alla en möjlighet att ha avvikande åsikt, men signalen är tydlig: Uttrycker du en avvikande åsikt så blir du jobbig på mötet.

Jag ger upp. Jag vet visserligen att det många gånger tas till fula knep i demokratins namn. En röstning är en röstning och när beslutet är taget så spelar det liksom ingen roll om sanningen kommer fram. Det är bara att ta av hatten för att SBK har utnyttjat demokratins spelutrymme på ett mästerligt sätt genom att använda:

  • Härskarteknik – misstänkliggörande av de som ”tycker fel”.
  • Desinformation – Välformulerade spekulationer författade av person i central position.
  • Skräckpropaganda – Hotfulla framtidsschenarier som bygger på gissningar utan grund.
  • Undanhållande av information – Ingen hänvisning till att det ens finns ytterligare information.

Detta är klassiska knep och de fungerar nästan alltid, så även nu. Vi som är medborgare och delaktiga i en demokratisk process har rätt att tro på den information som presenteras. Vi borde inte behöva känna till den grundläggande källkritiska processen:

  1. Varifrån kommer den här informationen?
  2. VEM vinner på att jag tror på den här informationen?
  3. Vilka andra OBEROENDE källor stöder den här informationen?

Om svaret på 1 och 2 är samma och det inte finns svar på fråga 3 är det dags att bli misstänksam på riktigt. Tyvärr kräver det vana vid kritiskt tänkande och en hel del engagemang. Alla har helt enkelt inte tid eller lust med det. Tyvärr.

Det är bara att gratulera SBK till en väl genomförd kampanj.

Hej allihop!

En del av er kommer ju på mötet om agilityns framtid på söndag.

Skickar ut lite info här till samtliga!

Kom ihåg att det här är er chans att påverka.

Om du inte kommer på mötet eller redan mailat mig din åsikt så tolkar jag det som att du är nöjd med organisationen som den är nu.

På adressen http://www.brukshundklubben.se/Documents/1_startdelen/4_tavling_utstallning/tavlingsgrenar/agility/Forslag_agilitynsframtidaorganisation_20130121.pdf

kan du se förslaget som finns och som kommer att presenteras på kongressen.

På adressen  http://www.brukshundklubben.se/Documents/1_startdelen/4_tavling_utstallning/tavlingsgrenar/agility/agilityns_framtid/RapportWebbenkatAgility20130306.pdf  kan du se enkätsvar

På adressen   http://www.brukshundklubben.se/Documents/1_startdelen/4_tavling_utstallning/tavlingsgrenar/agility/agilityns_framtid/Detaljrapport_Agilityenkat20130306.pdf  hittar du detalrapport från enkäten.

Nedan kan du läsa Gudrun Brundins tankar om konsekvenserna av de olika möjligheterna. Tankarna är hennes egna men hon är insatt och jag tycker att det är tänkvärt det hon skriver så läs !

XXX

Varför vara kvar inom befintlig organisation?

·         Jag anser att vi ska vara kvar inom nuvarande organisation men att ordentligt bör utvärdera vari missnöjet består så att vi kan förstärka och förbättra just där.

·         Det finns redan upparbetade vägar, vilket spar tid och arbete samt kan tillgodose önskan om ett samarbete med RF i princip direkt.

·         Jag skulle vilja att man adjungerade representant från SKK:s lokala kennelklubbar och SHU till C-AG så att dessa kan sprida information i sina organisationer och snabbt kunna föra fram frågor och synpunkter till C-AG.

·         Kommunikationsvägarna måste bli tydligare så att information och agilityrelaterade beslut snabbt kommer de aktiva inom alla klubbformationer till del. Jag vill därför se en tydligare arbetsordning från centralt håll ner till C-AG, till distrikt och vidare till lokalklubbar inom SBK, HU och LKK framför allt från utskotten för Prov och tävling liksom utskottet för hundägarutbildning.

·         Låt agilityfrågor så som regelförslag och annat beredas i ett eget Agilityfullmäktige före eller i anslutning till SBK:s kongress.

·         Samarbetet mellan klubbar och distrikt måste förbättras. De distriktsansvariga bör därför få en starkare och tydligare roll i distrikten. I denna roll ingår att kommunicera med lokala brukshundklubbar, lokala kennelklubbar och HU-klubbar, men det är också viktigt att C-AG arbetar närmare de distriktsansvariga i SBK.

 

·         För att vinna förtroende är det också viktigt att ekonomin görs transparent. Jobba med en nettobudget?

·         En översyn över vad som betalas med centrala medel och vad som betalas på klubb- respektive distriktsnivå bör också göra för att skingra frågetecknen kring ekonomin.

·         Agilitydomarna i Sverige skulle behöva vara organiserade under Utskottet för Prov och Tävling via Centrala agilitygruppen. Det skulle då bli en nationell fråga med fortbildning och kvalitetssäkring av samtliga agilitydomare.

·         SBK bör inte rädas kommersiella krafter och konkurrerande verksamhet. Istället behöver det tillsättas en grupp inom SBK som aktivt arbetar med hur Svenska Brukshundklubben kan bli bättre på att marknadsföra sig.

Varför tror jag inte på en fristående verksamhetsklubb under SBK? Några farhågor…

·         Om direktdemokrati ska råda i verksamhetsklubben innebär det att lokala brukshundklubbar (och distrikt) inte kommer att vara representerade i agilityrelaterade frågor. Jag tänker närmast på att arrangera agilitytävlingar, utbildning av funktionärer (domare och tävlingsledare) samt hundägarutbildning så som utbildningsplaner, instruktörsutbildningar och instruktörslärarutbildningar för agility.

·         De som kommer att kunna påverka är de enskilda personerna som väljer att betala medlemsavgift i verksamhetsklubben. Dessa personer kommer dock endast att representera sig själva och INTE sin lokala brukshundklubb.

·         Ur ett centralt perspektiv vad gäller utbildning finns det en risk att agilityutbildningar går helt sin egen väg. Kvalitetssäkringen av instruktörsutbildningar och instruktörslärarutbildning inom agility inte skulle ske på samma sätt som inom övriga organisationen. Kanske finns det heller inget intresse för ett verksamhetsförbund att se till personer som vill vara aktiv med sin hund utan kanske skulle allt fokuseras på att få fram tävlingsekipage på elitnivå.

·         Hunden i vardagen och vardagsproblem kommer kanske i skymundan.

·         Det kan också hända att SBK centralt inte ser hur den centrala organisationens ekonomi skulle påverkas och man släpper till för mycket pengar till verksamhetsklubben. Då påverkas helheten för SBK.

·         I föreningslivet och i samarbete med Studiefrämjandet bör bildningsverksamheten ske utifrån folkbildningstanken. Hur garanterar SBK centralt detta om insyn och påverkan minskar/försvinner från organisationen som helhet?

·         Ur det lokala perspektivet innebär det att man på inget sätt kan påverka hur utbildningsplanerna kommer att se ut.

·         Vad skulle kunna hända i den värsta av världar?

–      Verksamhetsklubben skulle kunna ”besluta/förorda” bestämt antal deltagare på kurs och antal timmar/tillfällen som skulle kunna påverka den lokala klubbens ekonomi.

–      Verksamhetsklubben skulle kunna sätta ett pris på vad agility-instruktörsutbildningarna ska kosta. (Kan vara bra men kan bli dyrt om pengarna ska fördelas mellan den som utför utbildningen och verksamhetsklubben.)

·         I det preliminära förslaget som finns idag skulle någon från verksamhetsklubben sitta med i SBK:s utskott. Dessa personer kommer att utses av verksamhetsklubben och inte av utskotts-ordföranden… detta kan få mycket stark påverkan på utskottens arbete… (detta gäller både utskottet för prov och tävling som hundägarutskottet)

·         Hur kommer verksamhetsklubben att ställa sig till att genomföra SM i lydnad och agility? Troligt är att verksamhetsklubben inte vill ha ett gemensamt SM eftersom det rent krasst ekonomiskt är agilityn som drar in pengar.

·         De lokala brukshundklubbarna kommer att påverkas starkt av att det möjliggörs att bilda lokala klubbar direkt under verksamhetsklubben. Detta kommer att påverka hela brukshundklubben. Jag kan inte säkert säga hur ekonomin i vissa lokala brukshundklubbar kommer att vara. Men risken finns att klubbar där agilityverksamheten idag är mycket aktiv och fungerar skapligt ändå kommer att bilda en egen lokal verksamhetsklubb. Jag vet inte om alla lokala brukshund-klubbar kommer att överleva, vilket innebär att lydnad, rallylydnad, bruks och andra grenar kommer att påverkas starkt.

·         Den lokala verksamhetsklubben kommer snabbt att inse att hundar som går agilitykurs behöver ha en förberedande valpkurs och förberedande unghundskurs och även allmänlydnadskurs för att fungera som agilityhund: vips så är det inte mycket kvar inom den lokala brukshundklubben. Går man vidare i en extrem tanke så finns det ett gäng i den lokala agilityklubben som faktiskt både tränar och tävlar lydnad då de inte tränar och tävlar agility… och helt plötsligt börjar den lokala agilityklubben snarare vara en ny brukshundklubb.

Varför inte under SKK?

·         Jag vill även fortsättningsvis kunna finnas kvar i den organisation där man ARBETAR med sina hundar! Många av oss agilityaktiva kombinerar lydnad och agility alternativt bruks och agility. Jag vill fortsätta att inspireras och samarbeta med dessa grenar och även om det finns massor kvar att göra vad gäller kommunikation och samarbete så känner jag att det är HÄR agilityn hör hemma, inte under SKK där vi ska in bland ”utställningsfolket”.

·         SKK är en gigantisk organisation och jag befarar att vi får ännu mindre att säga till om i CS än i FS.

·         Jag befarar extremt höjda tävlingsavgifter!

·         Det får inte finnas lokalklubbar anknutna till specialklubben ”svensk agility” vad jag förstår och då ser jag inte hur denna modell alls ska kunna fungera.

·         Jag ser inte heller vilka agilityaktiva som ska ORKA och VARA BEREDDA att driva det enorma arbete det skulle innebära att bygga upp en helt ny organisation, ett nytt kansli m.m. När det väl kommer till kritan så vill de flesta bara träna och tävla med sin hund…

·         Jag anser direktdemokrati vara farlig och skapa utrymme för rätt ”farliga utvecklingar”

·         Bildar vi ett specialförbund och bryter oss loss så dör många av de små brukshundklubbarna. Jag vill inte det!

·         Vi är splittrade nu – mer splittrade än svensk agility någonsin förr har varit. Jag tror att utgångsläget för att skapa ett fristående förbund är det sämsta tänkbara. Jag tror att problemen kommer att kvarstå! Jag anser att det är bättre at ordentligt utvärdera VAD som inte fungerar idag och sedan aktiv via lokalklubb, distrikt och centralt jobba för att förbättra dessa områden. Jag anser helt enkelt att det är en enklare väg att gå!

Agilityträning 2013

Nu har vårplaneringen kommit igång. Och träningssäsongen 🙂

Jag kommer att köra öppna träningar varje vecka hemma hos mig i Bäsna, 1,5 mil nordväst om Borlänge. De flesta träningarna kommer att vara på onsdagar från klockan 18.00 tills vi kroknar. Vi börjar början 8 maj och kör tills mörkret lägger sig i slutet av september – ca 20 veckor.

Så här går det till:

  • Vi träffas och bygger bana eller kombination/er. Om turen är framme är banan redan byggd.
  • Vi går banan och diskuterar linjer och handlingsalternativ. Olika hundar kanske kör olika svårighetsgrad utifrån utbildningsnivå.
  • Vi turas att köra hela eller delar av banan/kombinationen
  • Jag kommer att träna mina egna hundar, men ger också råd till dem som kommer och tränar.
  • Vid behov hjälps vi åt att plocka undan hindren efter träningen

Vi fokuserar på både hindersäkerhet och handling, men lite olika förskjutning beroende på önskemål och behov från er som tränar. Man kan välja att bara flyta med och träna efter mitt huvud, eller föra fram förslag och bli bättre på det man redan gör och är bra på. Varje ekipage tränar efter sin nivå.

Du behöver inte tillämpa ett visst handlingssystem för att vara välkommen.

Träningen är öppen för alla men avsedd för ekipage med sikte på tävlingsagility. Även om du inte har startat klass 1 än så är målet att träna så att du och hunden kommer till klass 3, utan att tappa fart och motivation.

Pris: För hela säsongen betalar du 1600 kr + moms = 2000 kr. Jag har F-skattsedel och du kan få momskvitto. För närvarande finns 4 platser kvar. Jag tar max 8 personer med säsongskort, annars blir vi för många.

Välkomna!

Agility i Rättvik

En himla massa starter var det. 7+8+2+2=19 lopp på fyra dagar. Kul var det! Kul att träffa kompisar. Kul att Kate kändes fin. Kul att debutera i trean med Jo. Kul att faktiskt fixa några resultat. Jag har faktiskt tänkt vara nöjd ett tag. Nöjd att jag fick så bra känsla i loppen. Nöjd att mina ben bara kroknade ur i ett enda lopp. Nöjd att jag har två duktiga hundar och skottar på hyfsat själv också. Nöjd att ha en läxlista 🙂

Lilla Jo

Självklart är det roligast att köra agility när man både hittar känslan och råkar vinna dessutom. Det förtjänar en egen film 🙂 Kändes väldigt kaxigt att jag vågade serpentinen på hoppet efter balansen.

När jag gick upp sista dagen så låg hon som ett litet knyte i sitt lilla sovhus. Först när jag gick och ropade på henne specifikt tittade hon upp som om jag var tokig. Idag igen?! Med den utgångspunkten tycker jag att hon höll ihop bra även de sista dagarna. De andra tre agilitytvåorna var lite shit happens. Hopploppen satte hennes kunskaper på prov. Ingenting var nytt för henne, men många saker var debut på tävling. Vi har en liten to do-lista 🙂

Jag har lagt in alla fem loppen, bara för att det är kul att ha kvar. Jag är imponerad över hur jämn hon är. Det är hennes andra tävling i ridhus. Många fel vi får är brist på rutin. Det känns som om vi kommer att ha mycket kul på banorna framöver 🙂

Sist med inte minst – Prinsessan Kate. Hon går fint och vi har bra samarbete (utom första loppet…) Enstaka rivning här och där drar ner humöret lite. Tror vi behöver lite kaosträning. Det känns som om hon är lite för känslig för mig när hon hoppar.

Ett par SM-pinnar som vi inte behöver fick vi med oss hem och det är ju kul. Samtidigt känns det lite taskigt. Jag har faktiskt kollat – den första utanför pinnplats behövde inte heller pinnen. Så löjlig är man kanske bara när man kämpat in i det sista för sina SM-pinnar ända till slutet flera gånger.

Sandra masserar Jo

Pricken över i var att Sandra kom på eftermiddagen och gav båda flickorna helkroppsmassage. Blir lite kickstart på viloperioden. Nästa tävling är inte förrän i mitten av maj.