Stresshantering

Att bli angripen är en kraftig stressor. Oavsett om det är förtjänt eller inte så går kroppen och sinnet automatiskt i försvar. Adrenalinet flödar, man sover dåligt och får svårt att koncentrera sig. Känslan när man tror sig veta att det finns människor som talar illa om en är extremt obehaglig.

Jag funderar på varför jag tar detta så hårt?

Antagligen för att jag själv tycker att det är pinsamt. Pinsamt att ha gjort något på agilitybanan som jag inte ens övervägt att göra någonsin tidigare, varken i träning eller på tävling. Jag övervägde det i sanningens namn inte då heller, det bara hände.

Ringar på vattnet

Det finns förstås ett skäl till. Sensationsskriverier säljer. Fråga kvällspressen. Varför skriver Aftonbladet och Expressen nästan uteslutande om sjukdomar, brott och ond bråd död? För att det säljer, förstås. Filmen på det loppet har överlägset flest visningar av alla mina filmer på youtube. Bloggare delar min film och förfasar sig, mina åsikter blandas friskt med andras för att sedan fördömas. Människor som aldrig har träffat mig vet att jag har fel. Det måste vara en fantastisk känsla att vara så överlägsen, så säker på sin sak. Att känna sig så mycket bättre än någon annan. Även om det är någon man inte känner.

Hantera drevet

Tips: Läs en bra bok. Jag menar inte vilken som helst. Läs en bok som verkligen hjälper dig att sätta saker i perspektiv. Jag rekommenderar ”Lycka” av Dalai Lama & Howard C. Cutler. Det vill säga HCC har skrivit boken utifrån samtal med Dalai Lama och egna reflektioner. Den är inte lättläst.

Lycka Tankar förankrade i Buddhismens livsfilosofi:

”För mig spelar det ingen roll om det är gamla eller nya vänner jag träffar eftersom jag anser att vi är lika; vi är alla människor. Naturligtvis finns det skillnader… … vi är alla människor och består av en mänsklig kropp och en mänsklig själ… När jag träffar människor har jag alltid känslan av att jag träffar en mänsklig varelse, precis som jag själv. Jag har kommit fram till att det är mycket lättare att kommunicera med andra på den nivån.” (s. 12)

Otroligt grundläggande inom Buddhismen är att alla människor har lika stort värde. På riktigt. Om man verkligen inser att alla andras tankar och önskningar är lika betydelsefulla så blir perspektivet lite annorlunda. Jag kanske till exempel sitter i en stuga med ett glas rött och har trevligt med några vänner. En annan person mår just då lika bra av att sitta och författa en hatisk text om mig. Vi har precis lika stor rätt att må bra den där kvällen. Vi har båda full frihet att göra det som skänker oss tillfredsställelse. Men våra val påverkar förstås också våra liv och vår möjlighet att bli lyckliga på riktigt. Tillfredsställelse i stunden är inte synonymt med långsiktig lycka.

Dalai Lama inleder gärna sina föreläsningar med orden ”Jag tror att själva meningen med livet är sökandet efter lycka.” Är det rimligt, eller ens möjligt? ”Jag tror att man kan uppnå lycka genom att öva sitt sinne” svarar Dalai Lama.

”Men är inte ett liv som bygger på sökandet efter den egna lyckan till sin natur självcentrerat, till och med egoistiskt? … Faktum är att … det är olyckliga människor som tenderar att vara mest iinriktade på sig själva, och ofta drar sig undan andra människor, grubblar och till och med uppträder fientligt. Lyckliga människor är däremot i allmänhet mer sällskapliga, flexibla och kreativa och klarar vardagslivets besvärligheter bättre än de olyckliga. Framför allt visar de sig vara mer kärleksfulla och förlåtande än de olyckliga.” (s. 24)

”…lyckan avgörs mera av sinnestillståndet än av yttre händelser” (s. 27)

Enligt Dalai Lamas sätt att se det är det alltså inte lyckobringande ens för en själv att författa texter med hatiskt innehåll även om det ger tillfällig tillfredsställelse. Att dessutom publicera en sådan text är direkt kontraproduktivt för den egna sinnesfriden. Man göder sitt behov av att jämföra sig, att leta dåliga exempel, genom att skapa en känsla av konstgjord lycka genom den uppmärksamhet sådana texter alltid väcker. Det är lätt att hamna i en ond cirkel med fokus på det som är dåligt och som skapar missnöje.

Faktum är att jag tycker synd om en människa som förstör sina egna chanser till lycka genom att fokusera på hatiska tankar. ”En inre källa till lycka som har nära samband med förnöjsamhet är känslan av det egna värdet…” Inre förnöjsamhet, medkänsla och personlig värme är grundvalen för egenvärde och värdighet (s.37).

Boken fortsätter med tankar om hur man kan träna sitt sinne för att motstå frestelser och odla tålamod och tolerans. Senare tar han upp hur man kan förhålla sig till angrepp och människor som gör en ledsen:

”För den som utför andliga övningar spelar fienderna en avgörande roll. Som jag ser det är medkänslan kärnan i ett andligt liv. Och för att man ska bli helt framgångsrik i sin strävan att utöva kärlek och medkänsla är det oundgängligt att utöva tålamod och tolerans. Det finns ingen annan styrka som kan liknas vid tålamodet, liksom det inte finns någon värre olycka än hatet. Därför måste man göra så gott man kan för att inte hysa hat mot fienden, utan istället använda mötet med denne som ett tillfälle att öva sig i tålamod och tolerans.

I själva verket är fienden en nödvändig förutsättning för att utöva tålamod. Utan en fiendes handlingar finns det ingen möjlighet för tålamod och tolerans att uppkomma. Våra vänner brukar inte pröva oss… det gör bara våra fiender. Från den synpunkten kan vi alltså betrakta vår fiende som en storartad lärare och vörda denne för detta dyrbara tillfälle att öva tålamod. (s. 181-182)

Jag borde alltså vara glad över att ha fått intensivträna de senaste dagarna. Det är jag inte. Jag har inte alls kommit så långt att jag kan känna frid när jag befinner mig i stormens öga. Men tanken på att detta är ett tillfälle att träna mig själv till att bli en bättre människa är ändå trösterik, helt enkelt för att den hindrar de negativa tankarna från att mala.

Alltså har jag bestämt mig för att förlåta dem som piskat upp drevet. Och jag förlåter dem som hakade på. Inte för att de förtjänar det utan för att jag förtjänar det. Jag vägrar att må dåligt, stanna hemma från tävlingar, sova dåligt och tänka arga tankar. Jag kommer inte att lägga energi på att komma ihåg vilka som skrivit eller sagt dumma saker och jag kommer att hälsa som vanligt på kommande tävlingar. Jag kommer så gott jag kan att rensa min egen hjärna från negativ energi.

Jag är djupt tacksam över alla offentliga och privata bevis på vänskap och överseende. Jag hoppas verkligen att jag kan ge tillbaka, I owe you one!

”Att påminna oss själva om de storartade egenskaper vi delar med alla mänskliga varelser neutraliserar impulsen att betrakta oss som dåliga eller värdelösa” (s. 286)

”If you are strong, losing will make you stronger”

 (Alexey Voyevoda, World Arm Wrestling Champ)

Mitt roliga SM

Jag hade bestämt mig för att detta SM skulle bli roligt. Flera SM i rad har jag åkt därifrån och känt mig gammal, fet och klumpig (jag vet att jag inte uppfattas som fet, men kulan sitter där och tynger under kläderna). Tänkt tankar i stil med ”Jag ska ägna mig åt att träna hundar och skaffa en duktig catch driver”

Nu hade jag bestämt mig. Vad som än hände måste det bli kul. Fredagen blev en träningsdag när det inte kändes så positivt. Analys: Jag försökte köra defensivt. Idiotiskt. Nu skulle det bli andra bullar av. Och det blev det. Alla tre loppen kändes fina att köra. Agilityklassen var egentligen roligast. Jag kände mig inte alls diskad.

Jag måste säga att alla banor jag körde var helt perfekta. Utmanande, handlingskrävande och utslagsgivande. Samtidigt väldigt fina linjer, många handlingsalternativ, varierande och roliga. Helt enkelt strålande bra – eloge till bankonstruktörerna.

Den eviga agilityfrågan: Varför är det så lätt att köra en femma och så svårt att nolla?

Så tävlingssugen! Hur ska vi klara ett uppehåll på nästan en månad?!

Lite mer tankar om SM

Eftersom åtminstone en person har missförstått gårdagens inlägg så ska jag försöka uttrycka mig lite tydligare idag:

Kan du kasta snöbollen och träffa en lyktstolpe över 10 meter bort? Mitt svar är självklart nej. Men det har faktiskt hänt. Mer än en gång dessutom. Båda gångerna kastade jag snöbollen åt hunden utan en tanke på lyktstolpen. Men det var den jag träffade. Wow eller shit happems. Det senare om du frågar hunden.

Kan du få tag i svansen på en hund som är på väg in i en tunnel och hala ut den igen? Mitt svar skulle för några dagar varit nej. Så snabb är ingen, liksom. Nu har det också hänt. Låt mig genast försäkra alla om att det inte kommer att hända igen. Hur kan jag vara så säker? Jo för att nu vet jag att det är möjligt, alltså kommer jag att se till att det inte händer. Från och med i fredags så ingår denna handling i förteckningen över möjliga men oacceptabla alternativ.

Så här i efterhand har jag möjlighet att analysera det hela. Jag ser det hela i två delar; Den första handlar om träning och hantering av hund medan den andra handlar om vad publiken ser på agilitybanan.

Hundens och min relation, träning och umgänge på och av banan

Först lite anatomi. Hundens ryggrad börjar i nackkotorna och fortsätter genom ryggen ända ut i svansen. Alla lägen som hunden själv håller svansen när den är avslappnad kan uttryckas vara med kotorna. Det har jag koll på i ryggmärgen.

Desensitisering

Från späd ålder tränar jag mycket på att vänja mina hundar i att jag tar i dem på olika sätt. Lyfta dem, puffa på dem, ta i pälsen, ta i svansen. I början åtföljs varje grepp av godis. Så småningom vävs det in i lek. Syftet är att desensitisera hunden för beröringar och händelser som till en början kan te sig märkliga och obehagliga för hunden. En tävlingshund måste tåla att slå i en slalompinne eller få läpparna lyfta av en lydnadsdomare. Efter mängder av träningstillfällen som belönats rikligt vet min hund att när och hur jag än greppar den så vankas det något kul efteråt. Som ni kan se på filmen så tar jag nära svansroten och drar rakt bakåt. Ingen hopsjunken hund, ingen rädsla. Kate tvekar inte en sekund att slänga sig in i tunnelöppningen jag anvisade. För just min hund vågar jag garantera att det inte  uppfattades som bestraffning.

2) Agility sett med en okunnig publiks ögon

Här blir det andra bullar. En agilitypublik ska inte behöva vara kunnig i anatomi eller hundträning. Publiken ska inte behöva känna deltagarna. En agilitypublik ska kunna sitta på läktaren och leva sig in den glädje som agilityn sprider. Självklart ska publiken inte behöva fundera på om något är obehagligt för hunden.

Därför är min handling på agilitybanan inte okej. Oavsett hund, ras eller grepp. Inte alls. Om jag inte hade varit diskad redan så skulle det ha skett där och då. Med all rätt. Om jag som domare ser någon göra det jag gjorde kommer jag att diska vederbörande. Om jag som domare ser någon göra det igen så skulle jag ta ett allvarligt snack med denne och överväga anmälan. Om någon ser mig göra det igen så tycker jag att jag borde få ett allvarligt snack och kanske en anmälan.

Som människa gör man misstag ibland. Åtminstone jag. Tyvärr. Tänka över, analysera och lära av sina misstag är en del av livet. Men också gå vidare och förlåta sig själv. Vissa misstag får man helt enkelt inte igen. Det här är helt klart ett sådant. Och det är heller ingen risk att jag kommer att göra det igen. Nu när jag vet att mina reflexer är tillräckligt snabba för att faktiskt få tag i en hundsvans så kommer jag inte att försöka. Jag vill verkligen inte ta risken att jag lyckas igen.

Sist men inte minst vill jag påminna om att det var två tjänstgörande domare, en reservdomare och en överdomare närvarande. De tittar noga och har till uppgift att verkligen följa varje ekipage. Jag har förtroende för att de inte skulle ha dragit sig för att ta tag i situationen på plats om de funnit det nödvändigt.

Kram på er allihopa i sommarsverige!

SM i Falkenberg

Ett fantastiskt välarrangerat SM på en väldigt bra plats. Bra ordnat med parkering. Jag gillar ordning och reda och det var det. Dessutom duktiga speakrar (minus att högtalarna var felriktade. Man fick välja mellan att lyssna i skogen eller titta från läktaren.) Underlaget var överlägset det bästa jag varit med om på ett SM.

Domarna hade verkligen lyckats med sina banor. Inte supersvåra men handlingskrävande och utslagsgivande med bra linjer. Stort tack!

Fredag

Lagagilityklass – terriergreppet…

Banan kändes fin, jag var i fokuserad och Kate var laddad. Trodde jag. Snabbt visade det sig att jag nog var rätt spänd i alla fall. Spänd Ninnie blir ofta defensiv och det passar dåligt med laddad hund. Vi diskade oss tidigt. Loppet fortsatte kaotiskt och hakade upp sig på en tunnel där jag stack för tidigt. Kate följde med och hamnade i fel tunnelingång. Gång på gång. Hennes svans slank mellan mina fingrar och jag grep tag och riktade om henne till rätt ingång och avslutade loppet.

Efteråt frågade en vän ”var det med glimten i ögat eller var du arg?” En annan frågade ”hur tänkte du?”.

Det enkla svaret är: Jag var inte arg. Jag försökte inte vara rolig. Jag tänkte inte. Jag ville bara få in hunden i rätt tunnelingång för att kunna avsluta loppet.

Jag erkänner. Jag är uppväxt med terrier. Jag är uppväxt på hundutställningar i terrierringen. Både i ringen och i vardagen är svansen ett mycket användbart handtag. Jag har hindrat månget terrierslagsmål med ett fast tag i svansen. Ett grepp i svansen är inte smärtsamt för hunden så länge greppen inte drar mot kotorna. Rakt bakåt för en hund som inte har kroksvans är verkligen inget som hunden lider av. Mycket mindre jobbigt för hunden än till exempel att dra dem i nackskinnet.

Så, fyrtio år senare satt terriertakterna fortfarande i. Missförstå mig inte. Att dra hunden i svansen är inget jag rekommenderar. Det är inte något som lär hunden något. Det enda syftet kan vara att hindra något från att hända, det må vara fel tunnelingång eller en attack på en annan hund. Jag förstår självklart att folk som inte är terriermänniskor kanske inte förstår hur opåverkad hunden är av ett sådant grepp. Jag är glad att majoriteten av publiken är hundkunniga människor som kunde se på Kate att hon inte var särskilt chockad eller betryckt av handlingen.

Efter loppet gick jag in i min sedvanliga SM-depression. Agility kändes inte kul helt enkelt. Jag kände mig gammal och fet och oduglig. Självförtroende är verkligen en färskvara. Som tur var delade jag stuga med Petra och Lotta som drabbats av min förra agilitydepression på Slottshoppet. Jag vågade helt enkelt inte sjunka ner i självömkan. En riktigt god, onyttig middag i gott sällskap med mycket garv hjälpte också till.

Lördag

Individuell hoppklass

Jag hade gaskat upp mig och var redo. Vi hade startnummer 6 så det var tidigt redo som gällde. NU var Kate och jag i fas och vi jobbade fint ihop. Härliga känsla! Det är det som är agilty, det där magiska när man jobbar ihop, lyssnar på varandra och ÖSER! Tyvärr missbedömde Kate ett upphopp så vi hade en femma med oss. Tiden hade dock räckt till en fjärdeplats och det kändes bara fint 🙂

Lagfinal hoppklass

Petras Algot drog på sig en sträckning i bogen och därmed var Petras och hans SM slut. Team Limex fick starta på tre. Kate var först ut med ännu ett synkat lopp, tyvärr med en rivning på näst sista hindret :(. Malin och Nick drog också på sig en rivning. Laget slutade på en sjundeplats. Kul att gå i mål med resultat i alla fall 🙂

Söndag

Individuell agiltyfinal

Med en 40:e plats i bagaget var jag inte jättenervös inför finalen. Målet var att ha kul, köra bra agility, testa Kates running contacts om det var läge, och sätta en nolla, i den ordningen. Jag peppat mig själv länge att våga köra det på tävling – om det var läge skulle jag köra running på SM. Oh scary! Jobbigt för ett kontrollfreak, vill jag lova!

Vi lyckades med tre mål av fyra. Vi hade kul, vi körde bra agility och Kate gjorde bra running på balansen. Tyvärr tog Kate ett hinder extra när jag var lite otydlig efter A:et, men hon gjorde inga hinderfel så i min känsla var att vi nollade 🙂 Kate tror alltid att hon är världsmästare.

Filmer kommer när jag hunnit redigera.

Sammanfattningsvis känns det otroligt bra att vi startade i katastrof, men jag lyckades vända mentalt och hitta känslan innan SM var över för denna gång. Nu ska vi träna på en del hemläxor, till exempel snäva bakombyten så att vi blir ännu bättre till nästa år 🙂

Stort grattis till alla välförtjänta medaljörer!

På väg mot SM

Just nu är jag glad. Med risk för att verka klämkäck så kan det ibland vara värt att ta ett steg tillbaka och bara se vad mycket jag har att vara glad över. Både i mitt liv och med mina hundar. Bland annat att Kate fick sin sista fyskoll igår och hon är helt OK i kroppen. Viljan har det aldrig varit något fel på 🙂

Jag läste Maris blogg igår: http://allroundtax.wordpress.com/2013/06/12/allvarligt-talat/

När jag läste så insåg jag vad min målsättning är:

Att köra MAGISKA lopp. Ni vet den där känslan när jag och hunden ger järnet och det känns som om vi läser varandras tankar. Fokusera på känsla och linjer på banvandringen och släppa alla tankar på att loppet skulle kunna leda till något mer.

Min hund är min finaste kompis och vi ska ha kul oavsett vad resultatet blir.

Kate tight2 2010

 

Team Limex – here we come! (Algot vikarierar för nyopererade Mick)

2012-11-04 Team Limex

Egentligen hatar jag sådana här ”jag-har-mött-jesus-inlägg” där allt bara är fantastiskt. Men jag kommer att jobba för att min SM-resa ska bli just det.

Medde, 11

20120601-230312.jpg

Min bästa underbara nallebjörn Medde fyller 11 år

_DSC3524_face0

Sista agilitytävlingen innan pensionen. Mulen är grå, men entusiasmen finns där