Lite mer tankar om SM

Eftersom åtminstone en person har missförstått gårdagens inlägg så ska jag försöka uttrycka mig lite tydligare idag:

Kan du kasta snöbollen och träffa en lyktstolpe över 10 meter bort? Mitt svar är självklart nej. Men det har faktiskt hänt. Mer än en gång dessutom. Båda gångerna kastade jag snöbollen åt hunden utan en tanke på lyktstolpen. Men det var den jag träffade. Wow eller shit happems. Det senare om du frågar hunden.

Kan du få tag i svansen på en hund som är på väg in i en tunnel och hala ut den igen? Mitt svar skulle för några dagar varit nej. Så snabb är ingen, liksom. Nu har det också hänt. Låt mig genast försäkra alla om att det inte kommer att hända igen. Hur kan jag vara så säker? Jo för att nu vet jag att det är möjligt, alltså kommer jag att se till att det inte händer. Från och med i fredags så ingår denna handling i förteckningen över möjliga men oacceptabla alternativ.

Så här i efterhand har jag möjlighet att analysera det hela. Jag ser det hela i två delar; Den första handlar om träning och hantering av hund medan den andra handlar om vad publiken ser på agilitybanan.

Hundens och min relation, träning och umgänge på och av banan

Först lite anatomi. Hundens ryggrad börjar i nackkotorna och fortsätter genom ryggen ända ut i svansen. Alla lägen som hunden själv håller svansen när den är avslappnad kan uttryckas vara med kotorna. Det har jag koll på i ryggmärgen.

Desensitisering

Från späd ålder tränar jag mycket på att vänja mina hundar i att jag tar i dem på olika sätt. Lyfta dem, puffa på dem, ta i pälsen, ta i svansen. I början åtföljs varje grepp av godis. Så småningom vävs det in i lek. Syftet är att desensitisera hunden för beröringar och händelser som till en början kan te sig märkliga och obehagliga för hunden. En tävlingshund måste tåla att slå i en slalompinne eller få läpparna lyfta av en lydnadsdomare. Efter mängder av träningstillfällen som belönats rikligt vet min hund att när och hur jag än greppar den så vankas det något kul efteråt. Som ni kan se på filmen så tar jag nära svansroten och drar rakt bakåt. Ingen hopsjunken hund, ingen rädsla. Kate tvekar inte en sekund att slänga sig in i tunnelöppningen jag anvisade. För just min hund vågar jag garantera att det inte  uppfattades som bestraffning.

2) Agility sett med en okunnig publiks ögon

Här blir det andra bullar. En agilitypublik ska inte behöva vara kunnig i anatomi eller hundträning. Publiken ska inte behöva känna deltagarna. En agilitypublik ska kunna sitta på läktaren och leva sig in den glädje som agilityn sprider. Självklart ska publiken inte behöva fundera på om något är obehagligt för hunden.

Därför är min handling på agilitybanan inte okej. Oavsett hund, ras eller grepp. Inte alls. Om jag inte hade varit diskad redan så skulle det ha skett där och då. Med all rätt. Om jag som domare ser någon göra det jag gjorde kommer jag att diska vederbörande. Om jag som domare ser någon göra det igen så skulle jag ta ett allvarligt snack med denne och överväga anmälan. Om någon ser mig göra det igen så tycker jag att jag borde få ett allvarligt snack och kanske en anmälan.

Som människa gör man misstag ibland. Åtminstone jag. Tyvärr. Tänka över, analysera och lära av sina misstag är en del av livet. Men också gå vidare och förlåta sig själv. Vissa misstag får man helt enkelt inte igen. Det här är helt klart ett sådant. Och det är heller ingen risk att jag kommer att göra det igen. Nu när jag vet att mina reflexer är tillräckligt snabba för att faktiskt få tag i en hundsvans så kommer jag inte att försöka. Jag vill verkligen inte ta risken att jag lyckas igen.

Sist men inte minst vill jag påminna om att det var två tjänstgörande domare, en reservdomare och en överdomare närvarande. De tittar noga och har till uppgift att verkligen följa varje ekipage. Jag har förtroende för att de inte skulle ha dragit sig för att ta tag i situationen på plats om de funnit det nödvändigt.

Kram på er allihopa i sommarsverige!

Annonser

4 kommentarer på “Lite mer tankar om SM

  1. Catharina Saunders skriver:

    Äsch! Du vet – och vi som känner dig vet! Kram 🙂
    Trevlig midsommar!

  2. Annica skriver:

    Jättebra att du la ut en film – det var ung som jag gissade när jag läste det där hatiska inlägget.
    Klantigt agerande – men vi klantar oss alla ibland. Jag har oxå gjort en liknande grej då jag plötsligt tog tag i pälsen på min aussie när han ignorerade ett framförbyte för att smita in i tunnelingången bakom min rygg. En reflexmässig panikgrej som förstås inte såg snygg ut, men précis som i ditt fall var tydligt för alla att hunden inte brydde sig ett skvatt.
    Vad gäller terriers svansar verkar det ju vara lite olika bud, bla kan man läsa detta i raskompendium för jack russel: ”En arbetande terrier måste ha så lång svans, att man kan ta tag i svansen som ett handtag” http://www.ducklings.se/jr_kompendium.html

    Önskar dig en god midsommar långt från hatiska folk!

  3. Jenny skriver:

    Jag förstår inte ens att impulsen av att ta tag i en hundsvans kom under ett agilitylopp…. men bra att du lär av misstagen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s