Äntligen, äntligen, äntligen börjar vallningen kännas rolig igen. Det har varit ett par tunga år när det mera varit ett tvång. Ofta gillar jag att träna och pula ensam, men nackdelen är att det inte finns någon som drar i en och peppar en när det går tungt. Då skulle det vara skönt om någon hörde av sig med ett Halloj, vart tog du vägen, kom med och träna vetta! Eller så. Men jag är kanske lite dålig på att ta fatt i folk jag också…
Nåväl, nu känns vallningen kul igen. Kanske mest för att det bara behövdes några stränga ord från Chrille i mitt öra och ett par träningspass för att Kate skulle förstå vad fårhantering går ut på. Dessutom har hon upptäckt att jag är en ganska trevlig träningskompis i hagen. Vi börjar bli ett team, helt enkelt.
När vallningen med Kate har nått en nivå jag aldrig tidigare hittat så vill jag självklart bara träna och utveckla, och träna igen. Jo har fallit ner till unghundsnivå igen. Träningen med henne är rolig eftersom det handlar om att utveckla henne, men samtidigt är det mera en dag på jobbet. När lamningen är klar blir det hårdkörning. Tror inte att det är så långt borta med henne heller.
Det kuliga med vallning är att när det går bra så ser det inte så märkvärdigt ut.
Stort tack för mysigt besök, Eva!
Robic's får och hund 