Säsongsdebut i vallning i Granbergsdal

Så var det dags. Dags på riktigt. Äntligen stod jag och Kate vid stolpen. De rundor som gått före mig hade varit svåra och jobbiga. Fåren var verkligen rutinerade damer som verkligen inte ville vara med. Minsta svaghet hos hunden avslöjades och de tog varje tillfälle att sticka. Jag menar verkligen sticka. Från noll till hundra på 0,3 sekunder eller så.

 

Kate gjorde en onödigt vid utgång, jag trodde hon var på väg mot uttaget och blåste ner henne. Medan jag dirigerade henne mot rätt flock så stack de. Utställarhundarna hade ett sjå att försöka få flocken tillbaka till hämtbart läge. Jag fick en ny flock och startade igen tre hundar senare.

 

Även andra utgången var onödigt vid i utgången från mig, Jag hade is i magen och hon hittade rätt flock. Kate var lite grund i upptaget och fick inte riktigt tag i flocken. de flöt mot draget och mot mig, av linjen hela vägen till mig. Note to self: Måste hitta möjligheter att träna hämt.

 

Hyfsad rundning, min taktik var att Kate skulle vara på benen och hålla tanterna sysselsatta. Det lyckades hyfsat, fösningsbenen blev ganska bra. Om jag hade haft djupseende så hade de kommit genom grinden också.

 

Sedan kom drivningen mot draget. Och drag var det, tackorna drog. Jag skickade upp Kate på vänsterflanken och stoppade. Lite klantigt av mig för hon behövde vara på högerflanken för att hålla draget vid ränna och fålla. Ta henne runt åt höger eller vänster var frågan. Hm, höger skulle räknas som att hon korsade vägen och tappa poäng. Hm, vänster, om tackorna började röra sig lite så skulle vi få en fin linje till rännan. Tänkte jag. 0,3 sekunder senare var fåren på väg mot uttaget i hundra knyck och Kate var på efterkälken. Vi hade kunnat rädda men jag valde att bryta. Det var extremt varmt, Kate började bli trött och varför skulle hon slita ihjäl sig för att jag tagit ett dåligt beslut? Nä.

 

Kände mig ändå nöjd med vårt arbete och såg fram emot söndagen. Ända tills hon markerade när hon reste sig för kvällsrastning. Med stundande fjällvandring i sikte så blev det ingen start på söndagen. Det var synd. På söndagen hade de byggt om banan längre från draget och sorterat bort de tackor som var mest benägna att sticka. Mycket lugnare grupper visade också en helt annan statistik i resultatlistan. Nå det går fler tåg.

 

STORT TACK till Ewa och Ronny för boende, god mat och mysiga kvällar!

Förberedd för säsongsdebut i vallning

Det är inte bara säsongsdebut, det är flera år sedan jag och Kate gick ut till stolpen förra gången. Då gjorde vi poängmässig all-time-low. Då kändes det trots allt inte hopplöst utan väldigt träningsbart. Trots att det var den lägsta poäng jag fått i min karriär som vallhundstävlande, alla hundar räknade, så var det inte min sämsta runda. DÅ ville jag träna och komma igen.

 

Nu har jag tränat och vi är på väg ut igen. Ut till stolpen. Den här gången har jag med mig en genomtränad liten hund som verkligen gillar att synka med mig. Vi bättre förberedda för uppgiften än jag någonsin varit tidigare. Kate är helt klart den duktigaste hund jag har tränat. Hon hämtar som en gud, är mjuk i flankerna, gillar att dela och har tålamod vid fållan.

 

Jag vet förstås, och räknar med, att det kan gå åt skogen också. Vi kan få en dålig flock, jag kan få skit i pipan, Kate kan få värmeslag eller bara göra ett misstag. Höga poäng kräver att ingen av oss gör misstag och jag kan inte ha högre krav på min lilla jobbarkompis än jag har på mig själv.

 

Det är skönt att veta att vi är nästan så väl förberedda som jag har lyckats få till. Vi är precis så här bra. Jag har inga sista minuten-issues som vi tränar hysteriskt på. Det känns som om vi kan. Det som inte går beror antingen på otur eller bristande tävlingrutin. Eller att jag missat att träna något och då får vi en hemläxa jag inte skulle ha vetat att vi hade om jag inte vågat mig ut till stolpen på riktigt.

 

Än så länge är jag lugn. En rätt okej känsla. Jepp. Det ska bli kul.

Filmtajm: Nim & kroppskontroll

Vi har varit lite pyssliga, Nim och jag. Först övade vi och jag testade mitt pyttelilla kamerastativ. Sedan pysslade jag med att redigera lite. Kul, eftersom jag sällan tar mig tid att sitta och pula.

Vi har faktiskt inte tränat så många gånger och det syns. Håll tillgodo.

Nim och Lycka ska bli vallhundar

Ia kom med Lycka och jag hade med mina tre. Valparna, eller unghundarna kanske jag borde säga när de är snart 6 månader, skulle få pröva att handskas med får på riktigt. I en hyfsat stor fålla, jag gillar kontroll. Nim hade testat en gång förut. Bara så mycket att hon kom på att man kunde gå vid sidan av fåren och inte behövde voffa på dem.

 

Vi började med att stoppa in hela fårgänget i fållan och sedan putta ut tackorna. Kvar var årets lamm, ca 3 månader gamla och ganska beskedliga. Jag vill inte ha konflikter mellan unghunden och fåren.

 

Lycka var lite mer fundersam men kom ikapp sin syster på ingen tid alls. Ia gick andra passet själv med henne. Första gången med hund runt får – ett fantastiskt ekipage! Jag försökte filma men min ifån hade ställt om sig till foto. Hon rörde sig dock väldigt likt Nim. Små kalashundar!

IMG_4206

IMG_4207

IMG_4208

Lycka & Ia 2014-07-19

Efter fållan ställde Ia och Lycka (kopplad) ut tackflocken så att jag kunde träna utgångar med det stora tjejerna. (Bara så där. Vilken känsla för får och vallning Ia håller på att skaffa sig!) Välbehövlig träning blev det må jag säga! Viktig träning är inte alltid den som går bra. Det här är helt klart en hemläxa att jobba på.

Den bästa morgonen

Vaknade med ett ryck strax före sju. Inte ett sådant där obehagligt shitjagharförsovitmig kommerattmissaåretsviktigaste utan ett aha-ryck. plötsligt visste jag hur jag skulle träna Jo idag. Och kände mig pigg.

Det här var ingen liten sak. Jo och jag har lite kört fast när det gäller flankkommandon, det är alldeles för mycket tombola över om det blir rätt eller fel håll. Som så ofta när vi inte riktigt klarar av något så har vi också hamnat i mönster. Jag ser att det händer, men inte alltid innan så jag är ju med och förstärker dem fast jag inte vill. Kate visar att jag kan träna hund och att mina visslor är begripliga, ändå har jag inte fått det att funka med Jo.

Medan jag har varit på Stockholmsresa till mamma har tydligen min misslyckade träning legat och rullat i bakhuvudet i någon slags process som utmynnade i mitt eurekauppvaknande.

Den bästa morgonen

Tack vare att jag vaknade tidigt låg en ganska lång sval morgon framför mig. En dryg halvtimme ensam i solig, daggig sommarskog som uppvärmning.

Sedan var det dags. Jo och jag äntrade hagen. Vi började som vanligt, men sedan omsatte jag min idé. Intressant. Jo blev förvirrad. Bra, då är vi i alla fall inte i vårt vanliga mönster. Efter några försök så började hon hejda sig och erbjuda flanker med större eftertänksamhet. Vi höll inte på så länge och jag kan verkligen inte säga om hon lärt sig något (än) men vi ska hålla i och se vart det bär.

Kate fick jobba med delning och idag var vi kungar hon och jag 😀

Nedvarvningspromenaden gick längs en bäck där hundarna vadade långa bitar. Mygg och knott festade på mig annars hade jag trott att jag var i himlen.

Eurenkamoment-idén:

Det ofrivilliga mönstret: Ofta när hunden är osäker på flankerna så ger en en flank (höger) – det blir fel – stopp – nytt flankkommando (höger). Syftet är förstås att hunden ska fatta att första hållet var fel och det andra var rätt. Risken är att hunden istället vänjer sig vid att chansa. Stoppet blir att betyda ”byt håll”. På det viset lär sig hunden aldrig höger-vänster, den lär sig vända. Gissar att fler har varit i den bubblan, men hur ta sig ur den?

Det här var min idé: Jag tog tre lappar. På den första skrev jag höger, på den andra skrev jag vänster och på den tredje skrev jag fram. Lagom stora lappar med tydliga bokstäver. Jag hade lapparna i handen bakom ryggen och blandade, när jag stod där i hagen med Jo och fåren. Jag gav ett flankkommando. Det gick bra, Jo fick beröm och vi jobbade på. Jag gav ett till flankkommando, hon tog fel. STOPP. Nu tog jag fram en av lapparna och gav kommandot på lappen. (Lappen blandades med de andra igen)

Varje gång Jo tog fel flankkommando så stoppade jag, men nästa kommando lottade jag alltså. På det viset blev det inte bara fel-stopp-vänd. Vid ett tillfälle lyckades jag hamna i att jag visslade höger, Jo gick vänster. Stopp. Lotten sade vänster. Jag visslade vänster men Jo hade vänt så nu gick hon åt höger. Stopp. Ny lapp, denna gång höger. Men Jo hade redan vänt igen. Stackarn. Hon blev verkligen förvirrad. Hon blev helt enkelt tvungen att försöka knäcka koden (koden hon trodde att hon redan knäckt). Hon gjorde rätt flera gånger på slutet (10 min senare), långsamt, eftertänksamt och lite trevande. Jag hoppas och tror att hon håller på att lära sig något. Lapparna ligger redo till nästa pass.

20140718-114951-42591205.jpgTvå nöjda flickor på tempurmadrassen i kökssoffan

 

Jo vallar – äntligen

Äntligen börjar min lilla racer bli vallhund. Jo som helst löser allt med fart, fart eller ännu fortare börjar hitta sin kraft och våga trycka på och gå lugnt. Äntligen börjar hon bete sig som en vallhund 🙂

Hon är fortfarande inte säker på flankkommandona (den som är uppmärksam kan höra att hon helt missar en högervissla) och därför blir det fortfarande lite yxigt. Jag inbillar mig att hon kommer att röra sig mjukare när hon blir säkrare. Åtminstone funkade det så med Kate. Sista veckorna har det känts som om vi stått och stampat, nu äntligen visar träningen resultat. Tjo 🙂

När lydnad var kul…

Åh, vad jag önskar att jag kunde hitta motivation att träna lydnad igen. Under städning fann jag ett klipp och minns.

Årets Lydnadsflat 1994

För tjugo år sedan kunde jag inte komma på något roligare än att äntra fotbollsplanen med min Mårten. Gnugga fjärrdirigering, fila på fria följet och stå gömd bakom en anslagstavla, kikandes på den sittande hunden genom ett kvisthål i flera minuter. Hur kan det som var så roligt då kännas så ointressant nu? Undrar om motivationen också ligger och skräpar i något skåp?