Det där med julmat…

Jag har ett komplicerat förhållande till julmat. Eller rättare sagt, jag har ett komplicerat förhållande till allt socialt umgänge under hela december eftersom alla utom jag är benägna att jubla och tindra med ögonen över kokt potatis, nästan rå fisk, översaltad skinka och diverse röror i varierande kulörer. Sanslöst och obegripligt.

I år har jag lyckats mycket bra med att undvika eländet. Jobbets julfest blev Sellnäsplanka – alla från mina hemtrakter vet att detta är en planka fylld med en massa som är gott på riktigt. Tills julafton. Tja, det är bara att stå ut. Revbenspjäll är ju gott och ägghalvorna med räkor och majonnäs. Tur att umgänget var bästa tänkbara. De enda som saknades var Malin & David som valde Surfer´s Paradise före Herrgård´n i Dala-Floda. Ja, orten heter faktisk så. Den ligger strax söder om Brisbane i nordöstra Australien.

Julkort Malin 2014

Det ser ju helt okej ut.

Men nu hamnade jag lite off topic som man säger.

Julmat.

På juldagen insåg jag att det finns julmat och så finns det julmat. Vi firade traditionsenlig engelsk julafton hos vännerna Saunders. Där serverades julmat som var riktig mat. Kalkon mmmmmums, Yorkshire pudding – en dröm. och gravy förstås. Plus en massa annat gott, med en underbar limepaj med marängtopping och grädde. Himmelskt.

När vi tar efter allt annat från den anglosaxiska världen, varför kan vi inte köra god mat också?

Idag är Lindvalls back in business. En jättelasagne med ett gott rödvin till. Och inte en tomte i sikte 🙂

Puh, nu är den glada julen slut, och gladast är nog jag

Hata uppfarter…

Jag har aldrig hatat uppfarter. Jag har bara aldrig gillat dem, varken som domare eller tävlande. Uppfarterna har bara varit en av alla grejer som måste tränas och hanteras.

NU hatar jag uppfarter. Som domare. Nu när jag vet vad de ställer till med.

På Hund 2014 hade jag för första gången förmånen att ha en co-domare som dömde andra sidan på balanshindren. Vilken skillnad! Att bara behöva fokusera på den ena kontaktfältet gjorde att jag kunde placera mig mycket bättre. Både för att själv se och för att inte vara i vägen för förarna. Jag har hört folk säga ”ååh, vi borde alltid ha kontaktfältsdomare”. Det säger inte jag. Jag säger ÅÅÅH, VI BORDE BARA BEHÖVA DÖMA NEDFARTERNA. Så det så.

Det andra skälet är förstås att flera fina och i övrigt nollade lopp resultatmässigt går om intet för att ingen tass landade på de föreskrivna 90 centimetrarna.

När jag står och dömer så känner jag liksom inte att hunden gör något fel när den tar ett lite för långt kliv just där. Ändå måste jag döma fel.

Som tävlande tycker jag bara illa om uppfarter. Nästan alla mina largehundar har varit långstegande hundar. Utan träning skulle de spontant skulle ha träffat uppfarterna uppskattningsvis 70%, (Selma, Kate) till 50% (Aron, Mårten, Jösta), under 20% (Medde, Jo). När en ny hund börjar med balanshinder låter jag dem bara springa över i full fart ett par gånger för att se vilken teknik hunden själv väljer. Om hunden spontant siktar mot nocken på A-hindret (Medde) eller landar där uppfarten övergår i överfart på balansen (Jo) så vet jag att resan blir lång.

Eftersom jag tror att jag inte är känd för att få mycket uppfartsfel så smickrar jag mig med att min träning har varit framgångsrik. Därmed har jag flera gånger bevisat att uppfarter är lika träningsbara som nerfarter. Men det är fortfarande en massa hårt arbete som många hundförare aldrig ens behöver fundera på.

Min önskelista för nästa regelrevidering är att uppfarterna kunna tas på ett sätt som är naturligt för varje hund. Låt Dobermann, Rhodesian Ridgeback och Malinois tävla på samma uppfartsvillkor som shelties. Det finns så mycket annat att döma fel på, jag behöver inte uppfarterna.