Vallningläxa och årgångsvin

Så har vi landat efter vårt äventyr med några hemläxor till mig och Kate:

#1 Träna hämt där det är terräng eller förändringar på vägen ut.

Om det är lite skog, ett dike eller buskage ivägen så betyder det inte att Kate ska gå in där. Hon kanske faktiskt måste fortsätta framåt och slå ut igen.

#2 Träna att styra utgångar

Om hon inte själv fattar #1 så måste hon ta emot hjälp av mig.

#3 Minska toleransen när det gäller bekräftelsekommandon

Ofta när jag blåser så lyder hon inte förrän på andra kommandot. Jag har inte tänkt på det så mycket, men i motvind och på avstånd så räckte det inte med två heller. Åtta kommandon prickar inga grindar, typ.

– Jag ska läsa på reglerna 😉 Borde varit gjort för länge sedan.

Angående IK2 så håller jag med min klubbkamrat Lennart ”Det är roligare med IK2. Jag får sämre resultat, men jag lär mig mer”. Så sant.

Idag har Kate och Nim fått två pass var och Vix har fått ett i 25:an. Kate fick bara ett kommando och blev lite osäker först. Vi jobbar vidare.

Nim var den gladaste överraskningen. Precis som ett årgångsvin har hon blivit så mycket bättre av att ligga till sig i gynnsam miljö. Ett helt annat tempo och attityd till både mig och fåren. Hon skötte sig riktigt bra och vi kunde börja där vi slutade. Ett tag trodde jag aldrig att hon skulle bli annat än en konfliktdiamant, men idag kunde jag börja slipa på den 😀

Vix fick också fösa och hon har lättare för det än Nim. Mitt enda bekymmer är hur jag ska kunna låta bli att träna henne för mycket nu medan hon ännu är så ung. Hon är en pärla!

Dagen blev inte sämre av att vi haft uppehåll och till och med dunvästen är nästan torr.

Annonser

Tredje dagen gillt

– Och ur kaoset talade en röst till mig och sa: ”Le och var glad, ty det kunde vara värre”. Och jag log och var glad och det blev värre”.

Idag rundade vi av sviten med att inte ens hitta fåren. Det visade sig alltså att första dagens resultat skulle bli helgens bästa 😉

Vad som hände var att jag var mer nyfiken än resultatfokuserad. Fredag skickade jag höger på hämtet, det var då hon gick in för tidigt. Jag tolkade det som att hon helt enkelt gick ut så långt som hon brukar på tävling, I IK1 där vi har tävlat hittills brukar fåren stå ca 150 meter ut. Här stod de ca 300 meter ut. Eva Karlsson trodda att hon kunde ha lurat sig på att skogskanten gick in som i en flik just där.

Lördag skickade jag vänster eftersom det var från det hållet hon till slut hittade fåren i fredags. Idag bestämde jag mig för att ge henne en ny chans på ett högerhämt. Nu hade hon hämtat fåren från ungefär samma ställe i två dagar och hade liksom ingen ursäkt att inte gå vidare. Men det gjorde hon inte. Hon gjorde precis som dag ett. Idag tjatade jag inte utan bröt direkt. Hemläxa.

Det stora plusset var att vi hade tävlat färdigt när klockan var 8 på morgonen. Nu sitter jag i stugvärmen med Nim, Vix och Kate i soffan och har ätit en andra frukost. Strax ska jag ta mig samman och träna lite. Vi behöver det 😉

Avslutningsvis vill jag tacka Carina Björkman med familj för ett fantastiskt arrangemang både dag och natt! God mat, skön säng och en massa härliga människor! Tack, tack!

Ik2 dag 2…

Med gårdagens poäng i bagaget kunde det bara bli bättre tänkte jag. Då. Igår. Jag tänkte fel.

För att börja från början så så skickade jag vänster idag eftersom det var därifrån hon hittade fåren igår. Hon gick ut fint med bra djup bakom fåren. Upptaget var också helt OK. De två sakerna var Kate ansvar och hon motsvarade väl mitt förtroende. I framdrivningen skulle jag börja styra och då blev det snabbt sämre. Vi lyckades nog göra alla missar som kostar mycket poäng. Vi missade alla grindar och delningen var händelserik till poängen tog slut.

Vi slutade på 35 poäng. Ändå var det både kul och lärorikt. Vi har fått väldigt mycket hemläxor 🙂

 

IK2 debut Västerrå 2015-07-24

Massa bra grejer med katastrofpoäng är sammanfattningen av min och Kates debut bland de stora grabbarna och tjejerna.

Jag skickade höger och Kate gjorde ett jättesnyggt IK1-hämt. Problemet var bara att fåren var mer än 100 meter längre bort. Hon skar grovt och blev väldigt förvirrad över bristen på får. Jag tjatade look back och lyckades till slut få henne att vända och ta ett vänsterkommande, det blev liksom ett dubbelhämt. Med det så fanns det bara en poäng av 20 kvar på utgången men jag är väldigt stolt över att hon gnodde vidare och faktiskt hittade fåren till slut.

Nu efteråt tror jag att Kates upptag och framdrivning påverkades av den förvirrade utgången. Hon tog kommandon dåligt och linjerna blev krokiga. Vi slutade på 44 poäng av 100 och det är historiskt lågt. Ändå kändes det bra att vi genomförde tävlingen. Vi löste problemen, jobbade där vi stod. Vi hanterade djuren bra och vi gav inte upp. Jag är taggad inför morgondagen 😀

Robic’s Lycka har debuterat

Idag är jag stolt agilitymamma. Inte Jo, inte. Hon skulle hellre ha kört själv än att låta småglin äntra banan. Men jag är stolt. Jos dotter Lycka har debuterat i hoppklass, dagen efter sin 18-månadersdag. Så fint. Fokuserad, förig och entusiastiskt. Lite unghundsbänglig, men det får en räkna med. Några lopp i den lilla vesslekroppen så blir hon vass!

Grattis till en fin debut, Lycka och Ia!

Midsommar och Robic-träff 2015

Det var ett tag sedan nu. Så härligt att samlas. Det roliga med att bara ha haft en kull är att vi blir som en familj, precis som hundarna.

IMG_5267

Från vänster: Kerstin med Naja och pappa Yazz, Ia med Lycka, Catrin med Nim, Ninnie med mamma Jo och Annika med One. In memorian finns förstås även goa fina Ninja med oss ifrån hundhimlen.

Vi tjuvstartade med lite agility innan Kerstin anslöt. Sedan blev det vallning för hela slanten. Ungarna fick köra i fållan. Jättekul att se deras fina djurkänsla. Kerstin och Najk har kommit längst, de jobbade lugnt och fokuserat och deras träning gav oss andra inspiration. Lycka är nog den som är spontant förigast i kombination med att Ia har väldigt lätt att läsa djur. Nim är het som en spis med kan gå fint med tummen i ögat. Jag har inte hittat knappen ”gå lugnt är bra” än. One är nog den som är minst tränad. Hon är väldigt entusiastisk (som alltid) men behöver samtidigt mycket stöd. Hon har fina rörelser och bra djurkänsla, men vet inte om det själv än.

Förutom en massa bra träning och fantastiskt väder så var det bara att njuta av att vara omgiven av så härliga människor. Massor av god mat, goda drycker och många glada skratt. Kan det bli bättre? Nä, tror inte det.

Stort tack allihop, hoppas att vi kör nästa år igen 🙂

Vallveckan 2015

Så har Södra Dalarnes Vallhundsklubb haft sin traditionsenliga vallvecka. Det går ut på att vi träffas hemma hos olika medlemmar som har får och/eller nöt. Vi fikar, vallar och har trevligt i största allmänhet.

Efter sju sorger och onsdagens rymmarfår kunde jag äntligen ansluta på torsdagen. Då passade Ewa och jag på att stanna till i Bråfors för lite uppvärmning innan vi for vidare till Örebro och kvällens IK 1:a. Äntligen! Kul var det att träffa klubbkompisarna igen 🙂

fredagen var vi hemma hos Christine i Täkt och hon har det verkligen fint ordnat. Kirsti och Jack anslöt så jag hade plötsligt fyra hundar att träna. Jack körde första passet i 25:an. Han utvecklas så himla fint och är en dröm att köra.

Andra passet var vi ute i stora hagen med andra får. Han bara fungerar och jobbar. Riktigt härlig, så rolig att träna!

Lilla Vix 5,5 månader, var mest med som maskot men inte kunde jag motstå ett par pass i 25:an. Hon är verkligen så himla cool, både när hon tittade på andra som vallade och när det var hennes tur. Fåren var hetare än mina, men det bekom henne inte. Snarast så flyttade hon ut själv. Jag blir alldeles varm av att jobba med en sådan liten talang.

Kate och Jo körde i stora hagen. Bra träning men inte några halleluja moments. Jag testade tratten med båda hundarna, en av hemläxorna från gårdagens tävling. Vi tränar mycket fösning. Kate är duktig, men jag försöker jobba med att hon ska gå mjukare, särskilt i korta flanker. Om hon själv får välja så går hon bara efter får till världen ände. Att svänga är ofta lite jobbigare eftersom syftet är att styra om fåren. Hon väntar gärna lite för länge och tar sedan i lite för mycket. Jag tror att det också kan ha att göra med hur jag visslar, jag försöker vissla mjukare; hemläxa 2 från igår.

Jo vill gärna gå efter får mot mig. Lösning är jobbigt och jag tror att hon känner sig lite ensam när hon kommer lite långt bort. Bygga självförtroende är inte riktigt min grej, men en bra utmaning för mig som tränare. Hon verkar äntligen ha kommit över sin hang up om att det inte får vara någon människa i eller vid den flock hon ska hämta. Det har satt stopp för alla tävlingstankar hittills, nu är det äntligen dags att börja jobba på riktigt. Jippi!

Dagen avslutades i kohagen för både Kate och Jo. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men båda tjejerna bara vallade som om bytet av djurslag inte var något märkvärdigt alls. Det var det kanske inte heller. Jag tror faktiskt att kossor kan passa Jo rätt bra, det hade jag inte väntat. Jag blev så upphetsad att jag åkte hem och anmälde till VP nöt. Hur knäpp får en bli?

 

lördagen hos Ewa i Stora Skedvi blev det plötsligt sommar igen. Vallningen begränsades av att djuren, både hundar och får, tog slut i värmen. Och vi ville ju inte köra alldeles slut på fåren heller. Ewa har Åsenfår som brukar vara som gaseller. Men inte idag. Det var en stor, tung flock vi mötte. Jättenyttig träning för mina två, även om det inte alls var vad jag hade trott att jag skulle träna på. Och så är det i vallning. Det är ett arbete som ska göras. Det gäller att gilla läget och göra jobbet även om förutsättningarna inte alls är de väntade. Då lär en sig också saker som en kanske inte visste att en behövde men som kan komma väl till pass en annan dag.

Dagen avslutades med långa hämt för Kate och Lennarts två hundar. En bra bit över 300 meter trodde Lennart. Alltså sisådär 100 meter längre än vad Kate har hämtat någonsin. För att spara fåren så gjorde vi bara utgång, upptag och den första biten av framdrivningen. Lennarts Märta började. Jag lät Kate titta så att hon skulle veta att det fanns får lååång därborta. Sedan skickade jag Kate. Hon skottade iväg och hittade fåren utan problem. Lätt som en plätt. Tänk vad en ofta oroar sig för fel saker 😉 Hon gick trångt bakom så det får jag ha lite koll på nästa gång. Kul var det i alla fall, och bra att ha innanför västen inför min debut i IK 2 om ett par veckor.

Lilla Vix var med hela dagen som maskot. Jag tror att hon var mest slut när vi kom hem. Stort tack till alla inblandade i hela veckan!