Intressant tävlingshelg

Vallning är verkligen spännande. Du vet inte riktigt vad som väntar förrän du står där. Ik1 på Stora Skuggan bjöd på fina tävlingar och jätteroliga får. Roliga därför att de var välvallade och reagerade väldigt fint på hundarna. Att de var välvallade innebar dock också att de testade varje hund och kollade vad som gick, eller inte gick för sig.

Lördag

Det blev jobbigt redan på väg till stolpen. Jag brukar gå fram med hunden på den sida jag sedan tänker skicka åt. Jag hade bestämt mig för att skicka höger, men på väg fram kände jag hela vägen att Kate ville gå vänster. Massa tankar; lägga om planen och skicka vänster? Hon ska kunna gå åt det håll jag skickar? Hur gör jag för att behålla ansiktet om jag byter håll? Nä, det får bära eller brista…

Jag skickade höger. Kate gick fint höger, men hela båge blev trång, upptaget snett och en bananbåge på framdrivningen. Vi prickade grindarna. Både fösning och drivning gick bra men med finlandsfärjesvängar efter båda grindarna. Delningen tyckte jag gick bra, men vi fick avdrag för att Kate kom i segt? Fållan låg mitt i draget och det var svåååårt! Jag insåg att jag borde ha styrt fåren mer på vägen från uppsamlingen till fållan för att låta fåren känna att Kate hade grepp om dem. Som det blev fick fåren lite frihetslängtan av att bli fösta åt precis det håll de ville så de pep iväg men svansen i vädret. Kate fick ligga i för att hinna samla upp dem innan de återförenades med sina kompisar. Hon hann och vi fick in dem i fållan. Dagen slutade på 75 poäng. Man hinner mycket på knappa nio minuter…

Söndag

Idag tror jag att fåren ansåg sig ha jobbat färdigt. Flockarna höll ihop sämre, var mer trögflytande och testade hundarna mer. Idag skickade jag vänster och Kate gjorde sin normala utgång. Lite snabb i upptaget. Hon är ju rätt försynt så när två får inte hängde på så, tja, ”vill ni inte så”, hon hade ju tre… eller åtminstone två med sig :-o. Mitt djupseende finns inte (på riktigt) så det tog för lång tid innan jag insåg att jag inte hade en, utan tre grupper får, och att Kate var framför två av dem. Mardröm. På första look back tog hon den ensamma tackan i mitten till de tre längst fram. Nu var det ingen lek, ett barskt ligg och ett lika barskt look back – ”jahaaaa, ville du ha alla fåren, OK me fix” Kate plockade äntligen in de sista två fåren och samlade flocken igen. Puh.

Med en sådan framdrivning vet en att resten bara är träning. Och jag var glad över att få träna på att manövrera en sådan osamarbetsvillig flock runt banan. Många tankar och beslut på vägen – helt enkelt jättenyttigt! Svängen efter första grinden gick bättre än igår, den andra sämre. Krossen gick mot draget och fåren sprang åt olika håll och ropade på sina kompisar så jag är ändå rätt nöjd med att bara ett får missade grinden. Klockren delning som vi också fick 10:a på och så den öppna fålla som ställt till det för så många. IS I MAGEN tänkte jag och tog det lugnt. Fick något huvud på utsidan men Kates blick övertygade. Vi tog det LUGNT och lät fåren landa lite och tryckte på väldigt lite i taget. Till slut stod jag med alla inne utom en tacka som stod med kroppen i fållan, men framklövarna på gränsen och huvudet utanför med längtansfull blick. En rörelse för mycket så är en körd i det läget. Jag lättade Kate ett steg i taget, sakta, sakta, ett par steg. Tackan vände in i fållan. Puuuh!

Summa summarum så gjorde vi en eländig runda tävlingmässigt men en mycket bra runda arbetsmässigt och jag är riktigt stolt över att min lilla fröken är med mig och reder upp de situationer vi ställs inför. I det praktiska hantverk som vallning är så är det ibland viktigare att jobbet blir gjort än att det blir snyggt.

Nu ska vi träna, nästa gång ska det bli snyggt. Också 🙂

 

Annonser

Slottshoppets första dag kändes så härlig. Kate och jag hade fint samarbete och jag kände mig offensiv i loppen. Dag 2 rann på, hyfsade lopp men… Alltid ett litet men. En rivning, en snurr eller en liten disk. Gjord på ett kick, men som totalraserade alla förhoppningar om resultat.

När man börjar känna sig dålig fortsätter det lätt. Det är lått hänt att handlingen blir avvaktande vilket gör hunden osäker och avvaktande och så blir loppen yxiga och jobbiga istället för snabba och roliga. Igår var det total agilitydepression. Jag var klumpig och klantig och kunde inte alls göra min fina lilla hund rättvisa på den trevliga banan.

Om tävlandet går åt helsike tre dagar i rad är det dags att tänka om. Min tanke var att jag kanske har slarvat med kroppssignalerna och använt rösten istället. Min plan inför dagen var att köra tyst och endast yttra sådan information som jag faktiskt inte kan förmedla med kroppen, till exempel ropa på henne när hon är i en tunnel långt bort.

Om det var det, eller bara att jag börjat tänka konstruktivt istället för att sura och deppa ska jag låta vara osagt, men dagens agilitylopp kändes helt OK. OCH vi satte nollan.

Passade på att fira sista kvällen med Lydia och Petra, som redan är klara för SM 2013, Jessica och Mija. God italiensk restaurang (Jag vet pasta är synd, men gott!) med gott vin. Tack för en trevlig kväll, tjejer!

Niondeplats av 112 starter känns helt OK. Nu ska jag hitta bra tankar tills imorgon, god natt!

 

Seppos banor i Rättvik

Här kommer de i den ordning som klasserna kördes:

Hoppklass 2. Jag tror att det var Lena Dyrsmeds som dömde.

Agilityklass 2. Jag dömde den och den var svår. Seppo själv  tyckte att det liksom hade blivit en grej för mycket. Dock var det förvånansvärt många förare som bara slängde iväg sina hundar mot balansen #18 och stack utan att kolla att hunden verkligen fäste på balansen. Mååånga hundar girade till tunneln då.

Agility 3. Krävande men rolig bana som jag ska träna på, det lovar jag 🙂

Inte blev det lättare på söndagen. Spurtsträckorna är ingenting för lungsjuka tanter, men kul nog gick det nästan vägen. Ännu en bana att träna på 🙂

Sist men inte minst dömde jag agilityklass 1. Den blev svårare än väntat i large på grund av att ridhuset helt enkelt var för kort för att få ut de planerade avstånden. Därför tog Seppo bort h0pp #6 efter largeklassen.

Jag gillar Seppos banor och tackar för att jag får möjlighet att dela med mig av dem.

Mycket nöje!

Agilityklass 1 och 2, Märsta-Sigtuna BK

Som vanligt när jag ska rita en klass 1 bana så slits jag mellan två oförenliga önskningar. Dels vill jag kora de värdigaste som ska få pinnar för att flytta upp till klass 2. Det kräver att hunden och föraren behärskar en del handling och att hunden har hinderkunskap.

Å andra sidan vill jag göra en tillgänglig bana för som inte skrämmer bort nybörjare och debutanter.

Som vanligt tycker jag inte att jag lyckades kombinera dessa önskemål. Som vanligt tycker jag att min bana hade klar dragning åt det första. Mitt enda försvar är att banan faktiskt var lättare för en hund som inte hade så stort hindersug. Eller var vältränad, förstås.

Agility klass 1Den svårighet jag tycker egentligen är lite too much i klass ett är passagen 5-6 där 14 bakifrån är en klar fälla som också en del gick i. Jag är faktiskt förvånad att så många diskade sig på vanliga hinderfel. Tre vägringar på slalom, hunden hoppade ramen på däcket, omtag av kontaktfält och så. Samtidigt är det roligt att så många klarade banan bra. Även många diskade gjorde i övrigt bra lopp 🙂 Det som förvånade mig var att så många inte utnyttjade möjligheten att ge hunden en rak linje in i slalom. Många satte hunden bara rakt bakom första hindret och gjorde därmed tunneln mer synlig än den annars skulle ha varit. Premiärnerver?

Medan jag dömde Anna Müllers hopptvåa byggdes min agilitytvåa av Anna och Emma. Jag hann bara se någon enstaka hund och fick en känsla av att den inte såg riktigt ut som på skissen. Min känsla är att den var ganska svår på pappret och möjligen blev ännu svårare i verkligheten?

Så här ser skissen av agility klass 2 ut:

Stort tack till både arrangör och tävlande för en trevlig dag!