Intressant tävlingshelg

Vallning är verkligen spännande. Du vet inte riktigt vad som väntar förrän du står där. Ik1 på Stora Skuggan bjöd på fina tävlingar och jätteroliga får. Roliga därför att de var välvallade och reagerade väldigt fint på hundarna. Att de var välvallade innebar dock också att de testade varje hund och kollade vad som gick, eller inte gick för sig.

Lördag

Det blev jobbigt redan på väg till stolpen. Jag brukar gå fram med hunden på den sida jag sedan tänker skicka åt. Jag hade bestämt mig för att skicka höger, men på väg fram kände jag hela vägen att Kate ville gå vänster. Massa tankar; lägga om planen och skicka vänster? Hon ska kunna gå åt det håll jag skickar? Hur gör jag för att behålla ansiktet om jag byter håll? Nä, det får bära eller brista…

Jag skickade höger. Kate gick fint höger, men hela båge blev trång, upptaget snett och en bananbåge på framdrivningen. Vi prickade grindarna. Både fösning och drivning gick bra men med finlandsfärjesvängar efter båda grindarna. Delningen tyckte jag gick bra, men vi fick avdrag för att Kate kom i segt? Fållan låg mitt i draget och det var svåååårt! Jag insåg att jag borde ha styrt fåren mer på vägen från uppsamlingen till fållan för att låta fåren känna att Kate hade grepp om dem. Som det blev fick fåren lite frihetslängtan av att bli fösta åt precis det håll de ville så de pep iväg men svansen i vädret. Kate fick ligga i för att hinna samla upp dem innan de återförenades med sina kompisar. Hon hann och vi fick in dem i fållan. Dagen slutade på 75 poäng. Man hinner mycket på knappa nio minuter…

Söndag

Idag tror jag att fåren ansåg sig ha jobbat färdigt. Flockarna höll ihop sämre, var mer trögflytande och testade hundarna mer. Idag skickade jag vänster och Kate gjorde sin normala utgång. Lite snabb i upptaget. Hon är ju rätt försynt så när två får inte hängde på så, tja, ”vill ni inte så”, hon hade ju tre… eller åtminstone två med sig :-o. Mitt djupseende finns inte (på riktigt) så det tog för lång tid innan jag insåg att jag inte hade en, utan tre grupper får, och att Kate var framför två av dem. Mardröm. På första look back tog hon den ensamma tackan i mitten till de tre längst fram. Nu var det ingen lek, ett barskt ligg och ett lika barskt look back – ”jahaaaa, ville du ha alla fåren, OK me fix” Kate plockade äntligen in de sista två fåren och samlade flocken igen. Puh.

Med en sådan framdrivning vet en att resten bara är träning. Och jag var glad över att få träna på att manövrera en sådan osamarbetsvillig flock runt banan. Många tankar och beslut på vägen – helt enkelt jättenyttigt! Svängen efter första grinden gick bättre än igår, den andra sämre. Krossen gick mot draget och fåren sprang åt olika håll och ropade på sina kompisar så jag är ändå rätt nöjd med att bara ett får missade grinden. Klockren delning som vi också fick 10:a på och så den öppna fålla som ställt till det för så många. IS I MAGEN tänkte jag och tog det lugnt. Fick något huvud på utsidan men Kates blick övertygade. Vi tog det LUGNT och lät fåren landa lite och tryckte på väldigt lite i taget. Till slut stod jag med alla inne utom en tacka som stod med kroppen i fållan, men framklövarna på gränsen och huvudet utanför med längtansfull blick. En rörelse för mycket så är en körd i det läget. Jag lättade Kate ett steg i taget, sakta, sakta, ett par steg. Tackan vände in i fållan. Puuuh!

Summa summarum så gjorde vi en eländig runda tävlingmässigt men en mycket bra runda arbetsmässigt och jag är riktigt stolt över att min lilla fröken är med mig och reder upp de situationer vi ställs inför. I det praktiska hantverk som vallning är så är det ibland viktigare att jobbet blir gjort än att det blir snyggt.

Nu ska vi träna, nästa gång ska det bli snyggt. Också 🙂

 

Annonser

Årsdebut vallning

I vallningsvärlden försvinner den i agility så självklara kopplingen mellan anmälan och tävling. Att anmäla är som en liten dagdröm och först någon vecka innan tävlingsdatum vet en om det faktiskt är så att en ska få tävla, eller blivit reserv. Som reserv kanske jag får se dagen innan att jag ska tävla- eller inte.

Nå, äntligen skulle Kate och jag få äntra banan i Ökna, sydöst om Örebro. Banan såg liten och behändig ut och fåren flyttade sig fint för hundarna, men de var välvallade och avslöjade både hundar och förare ordentligt. Inga ursäkter alltså, varenda pinne som rök stavas hemläxa. Och så var det nog en del skit i pipan 😉

Utgång: 19/20

En pinne bort. Gissar att det var för att hon slog lite bakåt precis när hon lämnade mig. Annars fin båge och bra djup.

Upptag 8/10

Fåren var lite svåra i starten. De stod länge och kastade sig sedan på höger. Alla grupper gjorde likadant så åtminstone vi som startade efter fårflytten borde ha kunnat parera det. Jag stannade Kate lite kort och fick åtminstone en mindre krok än många andra.

Fösning 15/20

Ett bra exempel på att det inte alltid är så illa som det känns. Vägen till första grinden gick ganska bra. Typiskt mig så är jag alltid sen med svängkommandot – jag vill liksom se att de är ordentligt igenom. Feglir som kostar. Varenda gång ;( Efter den stora svängen blev det wobbligt. Jag insåg efteråt att när jag blir stressad så blåser jag hårdare signaler. Min snälla Kate svarar med större svängar… Skjut mig. Andra fösningsbenet kändes det som om vi var precis överallt på hela banan och så illa var det tydligen inte.

Drivning 5/10

Vi inledde drivningen med att gå tillbaka genom den andra fösningsgrinden.

Delning 6/10

Vi misslyckades i första försöket. Dels var det inte så lätt att få en bra lucka, dels var fåren fantastiska på att gå ihop bakom ryggen. Det hade jag sett på många ekipage före mig, ändå åkte jag dit. Tur för mitt ego att jag inte gick på det två gånger iallafall…

Tratten 9/10

En tacka försökte smita utanför, vi räddade oväntat bra. Kate är verkligen en bra liten arbetskamrat 🙂

Kate och jag slutade på 78 poäng, en 7:e plats av 25 startande.

Tack för en trevlig kväll, Bergslagens vallhundsklubb!

Och förstås, stort GRATTIS till mina klubbkamrater Helen och Ewa som kom etta och tvåa på 92 respektive 90 poäng!

Härligt avslut på vallsäsongen

Idag var årets sista valltävling för mig och Kate. Om sanningen ska fram så känns det ganska skönt. Och lite tomt. Men efter förra helgens kurs så ska det bli kul att kunna träna för att utbilda och fila på detaljer utan att ta hänsyn till en förestående tävlingsstart. Med alla tre tjejerna förstås.

Det här året har inte alls utvecklats som jag tänkte mig. I början av året hade jag ingen aning om att jag skulle ha en agilitydepression och en vallningskarriär. Visst är det härligt att det händer saker.

Jo vallar 20130723 Jo i vallningsmode. Det syns i ögonen att hon är en het tjej

Det började med att jag hängde med till Christer Sjögren för att få lite vallhjälp med Jo. Kate fick följa med som träningsobjekt enligt principen ”bättre att öva på den gamla hunden som redan är förstörd”. Och så svarade Kate genast och fint på träningen! Christer sa att hon kunde gå sakta och Kate bara köpte det. Min racerråtta som sprungit in all time-low på det snabbaste Ik 1 jag någonsin genomfört. Några veckor med Christers recept och Kate hade en helt annan attityd, både till fåren och jobbet. Plötsligt var hon i hand och vi jobbade tillsammans på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare.

Kate1 2014-03-08

Nu utmanade hon mina vallningskunskaper och min fantasi för att träna henne till en bättre vallhund än jag trodde att jag kunde träna fram. I våras var vi hos Eva, bästa uppfödaren, Karlsson. Hon sade rakt på sak ”Nu när du fått in hund du kan styra så måste du göra det också”. Jag var solklart den svagaste länken i team Lindvall. Underbart!

Kate2 2014-03-08

Tävlingsdebuten sköts upp nästan två månader av en rejäl sträckning. Kate fick verkligen vila och rehabba enligt alla konstens regler. Frisk och fräsch, tillbaka i form kom hon, men fy vad tråkigt det är med halt hund!

I slutet av perioden försökte vi oss på ett pass agility också. Genast såg jag hur hon såg ansträngd ut. Inte i det sträckta bakbenet utan i fram. Hennes gamla tår som spökade igen. BLÄ! Jag tog det trista beslutet att pensionera henne från agility. Hon verkar hålla fint för vallning, hon har inte varit halt sedan dess.

Så var det äntligen dags att ge sig ut på tävlingsbanan. Och Kate var så bussig. Hon gick som hon brukar och gör det hon kan, så bra hon kan. Varje tävling gav hemläxa, men mest åt mig. Jag har blivit bättre på att hålla linjer och att undvika att tappa onödiga poäng på sådant jag själv gör.

Kate vallveckan 2013

De sista två tävlingarna (Norrvissjö och Huddinge) tog vi förstapris med fjärde respektive tredjeplaceringar. Så himla skönt att sätta två tävlingar i rad. Det känns som om vi kommit någonvart i år. Efter Kursen för Jonas Gustafsson förra helgen har vi ändå massor att träna på.

Någon som läste noga minns att jag nämnde Jo i början av inlägget. Hmmm, det har inte gått lika lätt. Och min vallupplevelse med Kate skapar högre ambitioner även för henne. Fick en hel del tankar även gällande henne förra helgen så vi är tillbaka på basic. Jag har bestämt mig för att jobba om både verbala kommandon och visslorna och det blir ju åtminstone tillfälligt ett stort steg tillbaka. Ambitionen är att hon ska komma igång på riktigt under våren.

Sist men inte minst ska lilla Nim utbildas till vallhund. Undrar om jag får tid att köra agility?

Nim i Nås 2014-09

Nim, 8 månader, träffar en stor flock får för första gången

Länskampen 2014

20140315-212234.jpg

Så här ser den ut. Pokalen. Den som Dalarna äntligen lyckades vinna.

Länskampen

Länskampen är en ärofylld kamp mellan tre län: Gästrikland, Dalarna och Västmanland. Varje län tar ut sju hundar i varje storleksgrupp, de tre bästa resultaten i varje storlek räknas i agility respektive hopp. Jag tycker att det är kul eftersom det ger möjlighet för jämförelsevis många att delta. Alla lagen brukar ha med både gamla rävar och mer gröna ekipage.

2014

Årets Länskamp arrangerades av Dalarna (läs: Lena) i Rättviks körhall. Och det blev verkligen en kamp! Domare Carina Brickman hade gjort ganska lätta klass-tvåiga banor. Helt rätt tycker jag, eftersom många deltagare inte är i klass 3. Jag hade befunnit mig i valpbubblan länge. I bilen så insåg jag vart jag var på väg och blev så himla pepp! Och blev genast orolig att både jag och Kate skulle vara övertända. I lag så är det lite andra parametrar som gäller.

  1. Ta det lugnt. Länskampen har aldrig avgjorts på tid, som Pinge uttryckte det.
  2. Gå runt. Fortsätt jobba även om ni har fått fel.
  3. Försök hålla nollan, det handlar inte om att optimera varje millisekund. Det handlar om att tuffa runt så säkert som möjligt.

Kate tyckte att det var underbart på riktigt att bara få flyta på och dra framåt. Likväl lyckades hon riva ett hinder och vår resultat i hoppklassen räknades inte. Ja, vi var laddade men jag tycker att både Kate och jag har bra fokus utifrån ovan.

Precis som i november var det väldigt mycket rivningar i första klassen. Jag funderar på om hallarna med sina perfekta underlag gör att (även de rutinerade) hundarna blir sämre på att hantera det lösa underlaget i ridhus. Nå, i agilityklassen hade vi sprungit in oss och vi satte nollan. Välbehövligt för laget kan man säga.

För min del var nog den här Länskampen den roligaste. Framför allt för att det finns så oerhört många duktiga hundar på väg upp i alla lagen. I Dalarna fördelades resultaten som räknades på många olika ekipage. Det är förstås inte kul att själv tabba sig, men totalt sett är det kul och bra att många får känna att de har bidragit genom att göra bra ifrån sig. Tack vare att flera ”säkra kort” körde bort sig i början så var det verkligen spänning ända till sista startande. KUL!

Att vi vann var förstås grädde på moset 🙂

Länskampen 2014

Mitt roliga SM

Jag hade bestämt mig för att detta SM skulle bli roligt. Flera SM i rad har jag åkt därifrån och känt mig gammal, fet och klumpig (jag vet att jag inte uppfattas som fet, men kulan sitter där och tynger under kläderna). Tänkt tankar i stil med ”Jag ska ägna mig åt att träna hundar och skaffa en duktig catch driver”

Nu hade jag bestämt mig. Vad som än hände måste det bli kul. Fredagen blev en träningsdag när det inte kändes så positivt. Analys: Jag försökte köra defensivt. Idiotiskt. Nu skulle det bli andra bullar av. Och det blev det. Alla tre loppen kändes fina att köra. Agilityklassen var egentligen roligast. Jag kände mig inte alls diskad.

Jag måste säga att alla banor jag körde var helt perfekta. Utmanande, handlingskrävande och utslagsgivande. Samtidigt väldigt fina linjer, många handlingsalternativ, varierande och roliga. Helt enkelt strålande bra – eloge till bankonstruktörerna.

Den eviga agilityfrågan: Varför är det så lätt att köra en femma och så svårt att nolla?

Så tävlingssugen! Hur ska vi klara ett uppehåll på nästan en månad?!

SM i Falkenberg

Ett fantastiskt välarrangerat SM på en väldigt bra plats. Bra ordnat med parkering. Jag gillar ordning och reda och det var det. Dessutom duktiga speakrar (minus att högtalarna var felriktade. Man fick välja mellan att lyssna i skogen eller titta från läktaren.) Underlaget var överlägset det bästa jag varit med om på ett SM.

Domarna hade verkligen lyckats med sina banor. Inte supersvåra men handlingskrävande och utslagsgivande med bra linjer. Stort tack!

Fredag

Lagagilityklass – terriergreppet…

Banan kändes fin, jag var i fokuserad och Kate var laddad. Trodde jag. Snabbt visade det sig att jag nog var rätt spänd i alla fall. Spänd Ninnie blir ofta defensiv och det passar dåligt med laddad hund. Vi diskade oss tidigt. Loppet fortsatte kaotiskt och hakade upp sig på en tunnel där jag stack för tidigt. Kate följde med och hamnade i fel tunnelingång. Gång på gång. Hennes svans slank mellan mina fingrar och jag grep tag och riktade om henne till rätt ingång och avslutade loppet.

Efteråt frågade en vän ”var det med glimten i ögat eller var du arg?” En annan frågade ”hur tänkte du?”.

Det enkla svaret är: Jag var inte arg. Jag försökte inte vara rolig. Jag tänkte inte. Jag ville bara få in hunden i rätt tunnelingång för att kunna avsluta loppet.

Jag erkänner. Jag är uppväxt med terrier. Jag är uppväxt på hundutställningar i terrierringen. Både i ringen och i vardagen är svansen ett mycket användbart handtag. Jag har hindrat månget terrierslagsmål med ett fast tag i svansen. Ett grepp i svansen är inte smärtsamt för hunden så länge greppen inte drar mot kotorna. Rakt bakåt för en hund som inte har kroksvans är verkligen inget som hunden lider av. Mycket mindre jobbigt för hunden än till exempel att dra dem i nackskinnet.

Så, fyrtio år senare satt terriertakterna fortfarande i. Missförstå mig inte. Att dra hunden i svansen är inget jag rekommenderar. Det är inte något som lär hunden något. Det enda syftet kan vara att hindra något från att hända, det må vara fel tunnelingång eller en attack på en annan hund. Jag förstår självklart att folk som inte är terriermänniskor kanske inte förstår hur opåverkad hunden är av ett sådant grepp. Jag är glad att majoriteten av publiken är hundkunniga människor som kunde se på Kate att hon inte var särskilt chockad eller betryckt av handlingen.

Efter loppet gick jag in i min sedvanliga SM-depression. Agility kändes inte kul helt enkelt. Jag kände mig gammal och fet och oduglig. Självförtroende är verkligen en färskvara. Som tur var delade jag stuga med Petra och Lotta som drabbats av min förra agilitydepression på Slottshoppet. Jag vågade helt enkelt inte sjunka ner i självömkan. En riktigt god, onyttig middag i gott sällskap med mycket garv hjälpte också till.

Lördag

Individuell hoppklass

Jag hade gaskat upp mig och var redo. Vi hade startnummer 6 så det var tidigt redo som gällde. NU var Kate och jag i fas och vi jobbade fint ihop. Härliga känsla! Det är det som är agilty, det där magiska när man jobbar ihop, lyssnar på varandra och ÖSER! Tyvärr missbedömde Kate ett upphopp så vi hade en femma med oss. Tiden hade dock räckt till en fjärdeplats och det kändes bara fint 🙂

Lagfinal hoppklass

Petras Algot drog på sig en sträckning i bogen och därmed var Petras och hans SM slut. Team Limex fick starta på tre. Kate var först ut med ännu ett synkat lopp, tyvärr med en rivning på näst sista hindret :(. Malin och Nick drog också på sig en rivning. Laget slutade på en sjundeplats. Kul att gå i mål med resultat i alla fall 🙂

Söndag

Individuell agiltyfinal

Med en 40:e plats i bagaget var jag inte jättenervös inför finalen. Målet var att ha kul, köra bra agility, testa Kates running contacts om det var läge, och sätta en nolla, i den ordningen. Jag peppat mig själv länge att våga köra det på tävling – om det var läge skulle jag köra running på SM. Oh scary! Jobbigt för ett kontrollfreak, vill jag lova!

Vi lyckades med tre mål av fyra. Vi hade kul, vi körde bra agility och Kate gjorde bra running på balansen. Tyvärr tog Kate ett hinder extra när jag var lite otydlig efter A:et, men hon gjorde inga hinderfel så i min känsla var att vi nollade 🙂 Kate tror alltid att hon är världsmästare.

Filmer kommer när jag hunnit redigera.

Sammanfattningsvis känns det otroligt bra att vi startade i katastrof, men jag lyckades vända mentalt och hitta känslan innan SM var över för denna gång. Nu ska vi träna på en del hemläxor, till exempel snäva bakombyten så att vi blir ännu bättre till nästa år 🙂

Stort grattis till alla välförtjänta medaljörer!

På väg mot SM

Just nu är jag glad. Med risk för att verka klämkäck så kan det ibland vara värt att ta ett steg tillbaka och bara se vad mycket jag har att vara glad över. Både i mitt liv och med mina hundar. Bland annat att Kate fick sin sista fyskoll igår och hon är helt OK i kroppen. Viljan har det aldrig varit något fel på 🙂

Jag läste Maris blogg igår: http://allroundtax.wordpress.com/2013/06/12/allvarligt-talat/

När jag läste så insåg jag vad min målsättning är:

Att köra MAGISKA lopp. Ni vet den där känslan när jag och hunden ger järnet och det känns som om vi läser varandras tankar. Fokusera på känsla och linjer på banvandringen och släppa alla tankar på att loppet skulle kunna leda till något mer.

Min hund är min finaste kompis och vi ska ha kul oavsett vad resultatet blir.

Kate tight2 2010

 

Team Limex – here we come! (Algot vikarierar för nyopererade Mick)

2012-11-04 Team Limex

Egentligen hatar jag sådana här ”jag-har-mött-jesus-inlägg” där allt bara är fantastiskt. Men jag kommer att jobba för att min SM-resa ska bli just det.