Vallkurs för Bobby Dalziel

Jag har varit på kurs för Bobby tidigare och det är alltid lika kul. Han är en stor humorist med stor förståelse för vallning. Som pedagog för unghundar är han speciell. Han tar helt enkelt hunden och kör den. Emellanåt talar han om vad han gör och vad han vill uppnå. Jag är vanligtvis inte helt förtjust i det, men nu var det Vix som skulle gå och jag såg fram emot att se vad Bobby skulle plocka fram hos henne. Det andra passet var det Kate och hon har ju kommit lite längre. Där hade jag ingen aning om hur han skulle tänka.

Vix

Nå, som väntat tog han Vix i sin MYCKET långa lina (ca 300 meter, det var den korta linan). Målet med henne var att hon skulle gå efter får. Bara gilla att fösa, inte försöka runda och ta dem till mig. Strategiskt placerade stolpar gjorde att han kunde hålla hunden på spåret även i krossen. Det var kul att se någon annan köra Vix. Först knatade hon på med totalfokus på fåren men efter en stund så upptäckte hon att det hände konstiga saker som hon inte var van vid och ville gå till mig istället. Inte tillräckligt tänd, sa Bobby och det har han nog rätt i. Resten av tiden peppade han henne att gå efter får och placerade oss så att hon inte skulle kunna gå tillbaka till mig. Hon blev mer peppad, helt klart, och när hon inte kunde gå tillbaka till mig så jobbade hon på. Jag har varken de linor, marker eller stolpar som behövs för att träna som Bobby men det var väldigt lärorikt och intressant och se hur hon hanterade nya situationer. Slutsatsen är att hon är mogen för mer än vad jag hittills har begärt av henne. DET tar jag med mig och jobbar vidare på 🙂

Kate

Med Kate ville jag ha hjälp med utgångarna. Även min stora hage är i vallningssammanhang liten så när jag ska göra långa hämt måste jag utnyttja hela hagen. Medan jag trodde att jag lärde henne långa utgångar så lärde hon sig att följa terrängen och staketet. Gah! Det ställer till problem när vägen för utgången inte är helt öppen, förstås.

Där visade Bobby att han är en mästare. Inga problem, han hade svaret på tungan och som han läste situationen var lösningen given. Dessutom en lösning som jag och Kate har jobbat på, men jag fattade inte att det kunde användas där.

Ska försöka förklara: När terrängen sas lurar in henne så hamnar hon ju liksom framför fåren. När jag då har givit henne ett nytt till exempel höger så har hon fortsatt på sin båge, men är då fortfarande framför fåren. Jamen, sa Bobby, det där är inte en flank, det där är en look back. Såklart. Enkelt när det är sagt. Och det var vad vi tränade (Kate fick jag köra själv). Kate svarade jättefint, för henne hade det säkert varit logiskt hela tiden. Tänk vad mycket enklare det vore om hundar kunnat prata 😉

Stort tack till Kåre och Inger som ordnade kursen, fikat och den goda maten. Tack, tack 🙂

Jo är parad :) och parningstankar…

Jo  Taff

= Sant 

20110401-175801.jpgInnan jag sålde Jo så var planen att hon skulle paras i höst. Att välja hane är minsann inte lätt i dessa tider med röntgen, gentester, sjukdomar med mindre klar arvsgång att oroa sig för. Och så vill jag ju ha hundar  som är trevliga till vardags och underbara att valla med också. Helt klart tufft att hitta en hane som uppfyller alla kriterier. Dessutom vill jag undvika hanar som redan är mycket använda även om det förstås rör sig om fina hundar.

 

Jo vallar 20130723Nåväl, relativt ny i vallvärlden måste jag förlita mig på kloka människor för att hitta dessa inte så mycket använda pärlor. Varje person jag pratar med har många bra tankar, men att prata med många är att få många råd. Svårt att gallra, många kloka tankar som ändå inte kan infrias samtidigt.

Jag funderar också över vad är det värsta som kan hända? I min värld är det faktist epilepsi. För något år sedan gjordes en noggrann översikt över rapporterade EP-fall och deras härstamning och släktskap. Det otäcka med EP är att arvsgången inte är riktigt klarlagd men att recessiva anlag finns på de allra flesta linjer. Huvva! Jag har varit i kontakt med Lena Karlsson som är ena halvan i radarparet som gjorde kartläggningen och lyssnat noga på henne. Lena är också gammal i rasen och har koll på en hel del annat också kan tilläggas.

Jo full fart 2012-01

En till udda grej är att jag inte självklart söker mig till hundar som ägs och förs av ”proffsen”. De som lever och andas på internationell nivå i vallningssvängen har självklart bra hundar, men? Är det hundar som jag gillar? Är det hundar som jag klarar? Är det hundar som passar mina hundar genetiskt, mentalt, socialt och vallningsmässigt. Hm, det är svårt att veta för i proffshand verkar varje hund ganska komplett.

Alltså har jag valt en doldis igen. Han heter Taff REGV1040/2012. Han är ingen superkändis men har fin stam. Hans matte är ingen superförare men har ändå fått bra ordning på honom både i vardagen och på tävling. Bra driv, fina flanker och naturligt hämt har nämnts i sammanhanget 🙂 Dessutom, och viktigast, är han cool och har huvudet med sig även när det hettar till. Inte blir det sämre av att han har A-höfter och är CEA normal, vilket betyder att valparna blir genetiskt fria från CEA. Jag hoppas och tror förstås mycket på kombinationen Jo REGV1103/2011 och Taff!

TAFF

Det roligaste av allt är att när nu Jo har gått och blivit gotländska så är nya matte Kerstin helt med på noterna. Hon kör vidare på planen och har i dagarna lämnat Jo i Småland för några dagars ohejdat sex. Det är Kerstin som föder upp kullen och jag får en lill-Jossing tillbaka. Kan det bli bättre?

Nu håller jag tummarna för att det blir flera små Jossingar och Tafflingar. Ooooh, spännande!

Är du också sugen? Hör av dig till ninnielindvall@hotmail.com eller 070-7576788 så berättar jag mer.

Jo etta 2012-09-16

Jo 20 månader vann sinn första agilityklass 1

Robic-träff i Arbrå

Lycka och Vix ser och lär

”Hörru Vix, verkar inte det där väldigt svårt?, det säger min mamma” – ”Närå Lycka, det är inte så svårt, det säger åtminstone min mamma…”

Vissa traditioner är bättre än andra. Helgens höstbesök i Arbrå är en sådan. En underbar helg med träning, god mat och många skratt. Faktiskt var den största risken att vi skulle skratta ihjäl oss, rena skratterapin. Catrin och Helena som satt hemma fjättrade vid rullstolen var med via Face Time på fredagen så gänget var komplett. Lilla Vix har varit den gladaste överraskningen. Hon är bara nio månader, ett helt år yngre än de andra unghundarna men både socialt och träningsmässigt så hänger hon med fint. Det gäller bara för mig att minnas att hon är bäbis och inte pressa på med träningen utan låta henne mogna in i jobbet.

BC vid hagen 20151018

Med risk för att säga fel så tror jag det är Lycka, Kate, Vix, Sky och Takida

Fantastiskt stort TACK för en underbar helg, Kerstin, vår värdinna samt Ia, Annika och Jossan som förgyllde vår närvaro. TACK!

Kram till er allihop!

Av linjen…

Den ständigt återkommande kommentaren i bedömningen under helgens båda IK1-starter. Visserligen inte bara i mitt protokoll, men ändå. Nu ett dygn senare bestämde jag mig för att sluta deppa över något som jag uppenbarligen inte kan se och istället tänka tillbaka på det fantastiska under helgen.

Kate är en pärla. Nej en diamant. väl slipad, glimrande och len som sammet. Att valla med Kate är som att sätta på sig sina urtvättade, väl ingångna jeans och krypa upp i soffan med en bra film en regnig dag. Fast bättre. Mycket bättre.

Hon lyder verkligen min minsta vink. Hon är trygg, lugn och bestämd med fåren. När fåren är lugna och hunden trygg är det inte så svårt att vara vallhundsförare. Om det inte vore för linjerna då. Men det skulle jag inte tänka på nu…

44 respektive 47 av 50 på hämten, 10/10 på delningen båda dagarna och 10/10 på den öppna fållan på söndagen säger en hel del om Kates kompetens och samarbetsvilja. På söndagen tillstötte ytterligare dramatik när vi skulle samla ihop de delade fåren. Jag gav ett felkommando och skickade Kate att ta de får som var närmast mig. De två bortdelade damerna anade morgonluft och drog mot uttaget som avlöningar. Kate tog mitt ”Look back-kommando klockrent och samlade in de två rymlingarna. Tack, tack lilla hund, jag bara ryser av stolthet över min duktiga kompis.

Ser en på, det fanns mycket att vara glad över. Och mer faktiskt. Som att det var härliga dagar, det var roligt att funktionärs och greja sekretariatet tillsammans med klubbkompisarna. Kul att träffa alla andra tävlande. Kul dividera hundträning och prata strunt. Lilla Vix var med och minglade, hon är en riktigt rar hund.

Och förstås. På lördag kväll fick jag ett roligt samtal från Gotland. Min Jo, som inte är min längre men som är det i mitt hjärta ändå, hade blivit klubbmästare i Gotlands VK tillsammans med sin nya matte. Så rätt det känns att hon bor där nu.

Om någon av er mot förmodan skulle hitta en linje någonstans så är det nog jag som har tappat den… 😉

 

Godkänd vallhund: Robic’s Nim

Gk vallpr Robic's Nim

En knapp månad efter det att Nim upptäckte mig i hagen så drog vi iväg på VP. Vp-nivå är för mig den nivå där hunden börjar bli träningsbar för att träna vallning på riktigt. Om jag faktiskt går VP eller inte spelar inte så stor roll egentligen, men eftersom jag är en otålig natur som dessutom uppskattar att inte behöva åka så långt bort så slog vi till när tillfälle gavs.

Med en månads träning i bagaget så saknas förstås både finlir och rutin. Kul var att Nim och jag ändå redde ut det som behövdes och jobbet blev gjort. Att det inte blev några skrytpoäng kan jag leva med. Det kunde ha blivit både bättre och sämre. En del tappade poäng får jag ta på mig som förare i stunden, både fösningen och första benet drivning borde jag ha tagit bättre ansvar för och hjälpt henne mer. Starten blev svårare än vad vi var förberedda på. Dels hade fåren stått utställda och betat stillsamt i nästan 10 minuter innan allt var klart och jag fick skicka (vådan av att starta först…). Dels var det strålande solsken, men fåren stod i skugga. Efter den svajiga utgången var hon lite orolig både i upptag och framdrivning. Det kommer att bli bättre bara vi gör läxan. Fålla in är inte så mycket att skryta med på Bråforsfåren, men fållan låg i drag så det gick faktiskt att köra bort sig. Fålla ut skötte hon fint och samlade ihop dem fint. Jag är verkligen nöjd med mitt lilla vallhundsämne 🙂

VP Nim protokoll

Sensommar och träningsglädje

Ju mer jag tränar desto bättre går det. Ju bättre det går desto roligare är det att träna. Det är så hårigt att befinna sig i en god cirkel.

Jag tränar Nim. Kate tränar mig. Jag måste ha fantasi för att ge Kate utmaningar och utvärdera. Att ha en lydig, rutinerad arbetskamrat innebär att hon hela tiden visar mig vad jag har tränat bra och vad jag inte har förstått i hennes tidigare träning. Samtidigt gör vi saker som jag inte hade en aning om att jag skulle kunna lära en hund.

Sedan Nim accepterade min närvaro i hagen går hennes utveckling med stormsteg. Hon börjar bli bekväm med fösningen och delar bra med stor lucka. Vi arbetar en del med att hålla cirkeln och det som så småningom ska bli snygga utgångar. Flankkommandona fungerar bra när jag är bakom eller framför, krossen är svår ännu.

Och idag har jag fått tillgång till en stor åker att träna på 🙂 Nu blir det mer träning, tjoho!

 

Intressant tävlingshelg

Vallning är verkligen spännande. Du vet inte riktigt vad som väntar förrän du står där. Ik1 på Stora Skuggan bjöd på fina tävlingar och jätteroliga får. Roliga därför att de var välvallade och reagerade väldigt fint på hundarna. Att de var välvallade innebar dock också att de testade varje hund och kollade vad som gick, eller inte gick för sig.

Lördag

Det blev jobbigt redan på väg till stolpen. Jag brukar gå fram med hunden på den sida jag sedan tänker skicka åt. Jag hade bestämt mig för att skicka höger, men på väg fram kände jag hela vägen att Kate ville gå vänster. Massa tankar; lägga om planen och skicka vänster? Hon ska kunna gå åt det håll jag skickar? Hur gör jag för att behålla ansiktet om jag byter håll? Nä, det får bära eller brista…

Jag skickade höger. Kate gick fint höger, men hela båge blev trång, upptaget snett och en bananbåge på framdrivningen. Vi prickade grindarna. Både fösning och drivning gick bra men med finlandsfärjesvängar efter båda grindarna. Delningen tyckte jag gick bra, men vi fick avdrag för att Kate kom i segt? Fållan låg mitt i draget och det var svåååårt! Jag insåg att jag borde ha styrt fåren mer på vägen från uppsamlingen till fållan för att låta fåren känna att Kate hade grepp om dem. Som det blev fick fåren lite frihetslängtan av att bli fösta åt precis det håll de ville så de pep iväg men svansen i vädret. Kate fick ligga i för att hinna samla upp dem innan de återförenades med sina kompisar. Hon hann och vi fick in dem i fållan. Dagen slutade på 75 poäng. Man hinner mycket på knappa nio minuter…

Söndag

Idag tror jag att fåren ansåg sig ha jobbat färdigt. Flockarna höll ihop sämre, var mer trögflytande och testade hundarna mer. Idag skickade jag vänster och Kate gjorde sin normala utgång. Lite snabb i upptaget. Hon är ju rätt försynt så när två får inte hängde på så, tja, ”vill ni inte så”, hon hade ju tre… eller åtminstone två med sig :-o. Mitt djupseende finns inte (på riktigt) så det tog för lång tid innan jag insåg att jag inte hade en, utan tre grupper får, och att Kate var framför två av dem. Mardröm. På första look back tog hon den ensamma tackan i mitten till de tre längst fram. Nu var det ingen lek, ett barskt ligg och ett lika barskt look back – ”jahaaaa, ville du ha alla fåren, OK me fix” Kate plockade äntligen in de sista två fåren och samlade flocken igen. Puh.

Med en sådan framdrivning vet en att resten bara är träning. Och jag var glad över att få träna på att manövrera en sådan osamarbetsvillig flock runt banan. Många tankar och beslut på vägen – helt enkelt jättenyttigt! Svängen efter första grinden gick bättre än igår, den andra sämre. Krossen gick mot draget och fåren sprang åt olika håll och ropade på sina kompisar så jag är ändå rätt nöjd med att bara ett får missade grinden. Klockren delning som vi också fick 10:a på och så den öppna fålla som ställt till det för så många. IS I MAGEN tänkte jag och tog det lugnt. Fick något huvud på utsidan men Kates blick övertygade. Vi tog det LUGNT och lät fåren landa lite och tryckte på väldigt lite i taget. Till slut stod jag med alla inne utom en tacka som stod med kroppen i fållan, men framklövarna på gränsen och huvudet utanför med längtansfull blick. En rörelse för mycket så är en körd i det läget. Jag lättade Kate ett steg i taget, sakta, sakta, ett par steg. Tackan vände in i fållan. Puuuh!

Summa summarum så gjorde vi en eländig runda tävlingmässigt men en mycket bra runda arbetsmässigt och jag är riktigt stolt över att min lilla fröken är med mig och reder upp de situationer vi ställs inför. I det praktiska hantverk som vallning är så är det ibland viktigare att jobbet blir gjort än att det blir snyggt.

Nu ska vi träna, nästa gång ska det bli snyggt. Också 🙂