Jo är parad :) och parningstankar…

Jo  Taff

= Sant 

20110401-175801.jpgInnan jag sålde Jo så var planen att hon skulle paras i höst. Att välja hane är minsann inte lätt i dessa tider med röntgen, gentester, sjukdomar med mindre klar arvsgång att oroa sig för. Och så vill jag ju ha hundar  som är trevliga till vardags och underbara att valla med också. Helt klart tufft att hitta en hane som uppfyller alla kriterier. Dessutom vill jag undvika hanar som redan är mycket använda även om det förstås rör sig om fina hundar.

 

Jo vallar 20130723Nåväl, relativt ny i vallvärlden måste jag förlita mig på kloka människor för att hitta dessa inte så mycket använda pärlor. Varje person jag pratar med har många bra tankar, men att prata med många är att få många råd. Svårt att gallra, många kloka tankar som ändå inte kan infrias samtidigt.

Jag funderar också över vad är det värsta som kan hända? I min värld är det faktist epilepsi. För något år sedan gjordes en noggrann översikt över rapporterade EP-fall och deras härstamning och släktskap. Det otäcka med EP är att arvsgången inte är riktigt klarlagd men att recessiva anlag finns på de allra flesta linjer. Huvva! Jag har varit i kontakt med Lena Karlsson som är ena halvan i radarparet som gjorde kartläggningen och lyssnat noga på henne. Lena är också gammal i rasen och har koll på en hel del annat också kan tilläggas.

Jo full fart 2012-01

En till udda grej är att jag inte självklart söker mig till hundar som ägs och förs av ”proffsen”. De som lever och andas på internationell nivå i vallningssvängen har självklart bra hundar, men? Är det hundar som jag gillar? Är det hundar som jag klarar? Är det hundar som passar mina hundar genetiskt, mentalt, socialt och vallningsmässigt. Hm, det är svårt att veta för i proffshand verkar varje hund ganska komplett.

Alltså har jag valt en doldis igen. Han heter Taff REGV1040/2012. Han är ingen superkändis men har fin stam. Hans matte är ingen superförare men har ändå fått bra ordning på honom både i vardagen och på tävling. Bra driv, fina flanker och naturligt hämt har nämnts i sammanhanget 🙂 Dessutom, och viktigast, är han cool och har huvudet med sig även när det hettar till. Inte blir det sämre av att han har A-höfter och är CEA normal, vilket betyder att valparna blir genetiskt fria från CEA. Jag hoppas och tror förstås mycket på kombinationen Jo REGV1103/2011 och Taff!

TAFF

Det roligaste av allt är att när nu Jo har gått och blivit gotländska så är nya matte Kerstin helt med på noterna. Hon kör vidare på planen och har i dagarna lämnat Jo i Småland för några dagars ohejdat sex. Det är Kerstin som föder upp kullen och jag får en lill-Jossing tillbaka. Kan det bli bättre?

Nu håller jag tummarna för att det blir flera små Jossingar och Tafflingar. Ooooh, spännande!

Är du också sugen? Hör av dig till ninnielindvall@hotmail.com eller 070-7576788 så berättar jag mer.

Jo etta 2012-09-16

Jo 20 månader vann sinn första agilityklass 1

Annonser

Godkänd vallhund: Robic’s Nim

Gk vallpr Robic's Nim

En knapp månad efter det att Nim upptäckte mig i hagen så drog vi iväg på VP. Vp-nivå är för mig den nivå där hunden börjar bli träningsbar för att träna vallning på riktigt. Om jag faktiskt går VP eller inte spelar inte så stor roll egentligen, men eftersom jag är en otålig natur som dessutom uppskattar att inte behöva åka så långt bort så slog vi till när tillfälle gavs.

Med en månads träning i bagaget så saknas förstås både finlir och rutin. Kul var att Nim och jag ändå redde ut det som behövdes och jobbet blev gjort. Att det inte blev några skrytpoäng kan jag leva med. Det kunde ha blivit både bättre och sämre. En del tappade poäng får jag ta på mig som förare i stunden, både fösningen och första benet drivning borde jag ha tagit bättre ansvar för och hjälpt henne mer. Starten blev svårare än vad vi var förberedda på. Dels hade fåren stått utställda och betat stillsamt i nästan 10 minuter innan allt var klart och jag fick skicka (vådan av att starta först…). Dels var det strålande solsken, men fåren stod i skugga. Efter den svajiga utgången var hon lite orolig både i upptag och framdrivning. Det kommer att bli bättre bara vi gör läxan. Fålla in är inte så mycket att skryta med på Bråforsfåren, men fållan låg i drag så det gick faktiskt att köra bort sig. Fålla ut skötte hon fint och samlade ihop dem fint. Jag är verkligen nöjd med mitt lilla vallhundsämne 🙂

VP Nim protokoll

Midsommar och Robic-träff 2015

Det var ett tag sedan nu. Så härligt att samlas. Det roliga med att bara ha haft en kull är att vi blir som en familj, precis som hundarna.

IMG_5267

Från vänster: Kerstin med Naja och pappa Yazz, Ia med Lycka, Catrin med Nim, Ninnie med mamma Jo och Annika med One. In memorian finns förstås även goa fina Ninja med oss ifrån hundhimlen.

Vi tjuvstartade med lite agility innan Kerstin anslöt. Sedan blev det vallning för hela slanten. Ungarna fick köra i fållan. Jättekul att se deras fina djurkänsla. Kerstin och Najk har kommit längst, de jobbade lugnt och fokuserat och deras träning gav oss andra inspiration. Lycka är nog den som är spontant förigast i kombination med att Ia har väldigt lätt att läsa djur. Nim är het som en spis med kan gå fint med tummen i ögat. Jag har inte hittat knappen ”gå lugnt är bra” än. One är nog den som är minst tränad. Hon är väldigt entusiastisk (som alltid) men behöver samtidigt mycket stöd. Hon har fina rörelser och bra djurkänsla, men vet inte om det själv än.

Förutom en massa bra träning och fantastiskt väder så var det bara att njuta av att vara omgiven av så härliga människor. Massor av god mat, goda drycker och många glada skratt. Kan det bli bättre? Nä, tror inte det.

Stort tack allihop, hoppas att vi kör nästa år igen 🙂

Ninjas obduktionsresultat

Jag har aldrig varit med om att en hund oförklarligt inte har klarat av att leva. Innan Ninja avlivades trodde vi oss veta att hennes immunförsvar som felade. Hon kropp klarade inte att stå emot alla de smittor och bakterier som alla hundar och människor utsätts för dagligen. Ett fortsatt liv skulle ha inneburit mycket höga doser cellgifter eller kortison och ändå skulle varje möte med någon annan vara en potentiell dödsfälla för Ninja.

Nu har obduktionsrapporten kommit, jag lånar Catrins ord:

”Svaret på Ninjas obduktion har kommit, telefonsamtal för ett tag sen och nu kom alla papper, känslofyllt.

Jag vill betona att i nuläget finns ingenting som visar att detta är ärftligt, vi väntar på ett sista prov som analyseras i NY USA, på Optigens lab. Sannolikheten att det ska vara positivt är microliten men ska uteslutas. TNS, trapped neutrophil syndrome. Det förekommer framförallt i Australien och nya Zeeland. Enstaka fall i Europa.

Det obduktionen visade förändringar i benmärgen. Hon hade helt enkelt ett dåligt immunförsvar relaterat till de vita blodkropparna./stamcellerna i benmärgen var defekta.
Hon hade förhöjda värden av sina vita blodkroppar. Det finns ingen behandling mot detta och hon hade även hjärnhinneinflammation samt lunginflammation som de upptäckte vid obduktion. Hon hade fortsatt dragit på sig den enaefter andra sjukdomen och blivit sämre.
Flera patologer har varit involverade i Ninjas fall och de har även letat rapporter om liknade syndrom hos border collie och hittade inget.
De har tittat på genetik och försök utröna orsaken till denna ” dysplasi” –
Svaret är långt och utförligt, i korthet

1.att dysplasin skulle vara medfödd bedöms inte som sannolik.
2. Inga direkta avelsrestriktioner är väl befogade. Vi har inte hittat några rapporter om något liknade ”syndrom”

Vi är båda tacksamma att vi tog det här beslutet i tid. Att minnas henne full av liv, fart och fläkt. Vi såg henne långsamt bli sämre och med tanke på ingen diagnos, ingen fungerande behandling var det klokt av oss att låta henne somna in.”

Trots den tragiska situationen så har jag så många saker att vara oerhört glad för:

  • Catrin och Helena, Ninjas ägare, har hela tiden varit helt underbara. Vi har haft en jättefin dialog och kunnat gråta oss igenom detta tillsammans.
  • Catrin och Helena, som de underbara djurvänner de är, gjorde verkligen allt för Ninja både som frisk och när hon blev sjuk. När tiden kom så vågade de ta det fruktansvärt tunga beslut att lita Ninja slippa lida.
  • Veterinärerna har verkligen jobbat hårt för att finnas orsaken. Eftersom Ninjas tillstånd var väldigt sällsynt har de verkligen inte sparat på något för att ta reda på vad de kunde vara. De har också förkovrat sig i de genetiska sjukdomar som vi ofta diskuterar som finns på Border collie runt om i världen.
  • Självklart är jag väldigt glad för att ingenting tyder på att Ninjas tillstånd är genetiskt. Framför allt är jag glad för Ninjas fyra syskon Lycka, Najk, Nim och One. Det finns ingenting som tyder på att det här påverkar dem alls.

Nu är det nog dags att sluta gråta.

Behöver jag säga att jag just nu hatar innebörden av uttrycket shit happens?

En ny stjärna på himlen

För drygt ett år sedan lämande lilla Ninja lämna boet för att komma ut i världen till förväntansfulla nya ägare. Hennes matte Catrin var inte bara god vän, hon är också en fantastisk hundtränare och ägare. Allt var bara underbart. Inget kunde gå fel. Trodde jag.

Ninja

I maj drabbades Ninja av feber, behandlades och blev bra. I januari drabbades hon ånyo av feber. Den här gången blev hon inte bra. Så snart behandlingen avslutades återkom febern. Nya behandligan, remiss till Ulltuna, massor med provtagningar, röntgen, utredningar… Lilla Ninja stod på höga doser kortison och antibiotika i olika omgångar. I tre månader har hon stundtals legat med dropp, haft över 40 graders feber många gånger. Medicinen hjälpte henne men botade henne inte.

Ninja 8 april

Så här såg hon ut i onsdags. Hon är så pigg, så livskraftig, så underbar. Men det är en illusion. Det är kortisonet som verkar. Så fort kortisonet börjar gå ur kroppen så stiger febern.

Igår åkte var hon på Ulltuna igen. Veterinärerna gick igenom alla journaler, grep efter halmstrån. Snälla, kan vi ha missat något? Nej, tyvärr. Eftersom Ninja fått den mest kompetenta vård som tänkas kan och alla kända mediciner som brukar hjälpa så fanns inge längre något hopp om att hon faktiskt skulle bli frisk. Återstod ett liv på ständig medicinering, kortison eller cellgifter. Båda dessa preparat ger kraftiga biverkningar, dessutom var det inte säkert att de skulle hjälpa henne i längden.

Hennes modiga, omtänksamma mattar tog det svåraste av alla beslut. Att låta Ninja slippa bli ett medicinskt experiment. Att låta henne somna medan hon fortfarande levde ett värdigt hundliv. Att inte försöka och försöka och försöka, tills Ninjas lidande blev så stort att det verkligen inte gick längre. Nu hoppas vi att Ninja har återförenats med sin bästa lekfarbror Medde i hundhimlen.

Jag högaktar verkligen det beslutet. Det gör mig också rasande att dessa underbara hundmänniskor har råkat så illa ut. Livet är inte rättvist. Och inte döden heller. Om det här inlägget hade varit skrivet på pappret så hade det varit alldeles fläckigt av alla tårar… Och ändå är det verkligen inte jag som har det svårast just nu. Massor med varma tankar skickar jag…

Lite medicinskt

Jag är inte så hemmastadd med alla medicinska termer så jag kommer inte ihåg alla prover och tester som gjorts. De har testat för bakterier, virus, ärftliga sjukdomar, autoimmuna tillstånd. Hon har behandlats med B12 för den händelse att det skulle vara fråga om IGS, men det svarade hon inte på. Veterinärerna är eniga om att inget tyder att det skulle handla om något ärftligt. Veterinärerna tror att det handlar om både virus och bakterierinfektioner som drabbat maximalt tursamt och att det kan ha kapslats in någon bakterihärd som medicinerna liksom inte kommer åt. Nu kommer hon att obduceras, men det är inte säkert att vi någonsin får en exakt diagnos.

Den som vill veta mer om vilka prover som tagits och /eller mediciner som satts in får höra av sig till mig privat så ska jag ta reda på svar.

 

Välkommen Vix

Come to me Vix

Vix2

Så heter hon, min nya lilla stjärna. Hoppas jag.

Tänk att varje nytt litet liv som kommer till familjen betyder så mycket. Hur fånigt en kan bli sittande och bara titta på när den lilla knaprar på ett vedträ eller sover under soffan.

Come to me Vix har förstås en spännande stamtavla. Uppfödare Maria Berglund har mamma May. May är framgångsrik på tävlingsbanan men framför allt en väldigt trevlig hund och bra mamma. Pappa är norska Marve, son till Maico. Spännande är att se vad detta blir.

Trots alla förhoppningar och ambitioner som är knutet till ett valpköp så är ändå det viktigaste att få en bra kompis och en väl fungerande hund till vardags. I det avseendet är lilla Vix hittills perfekt. Kavat, nyfiken, framåt men ändå försiktig, harmonisk och följsam. Försiktigt men envist charmar hon sina till en börjar inte så förtjusta flockkamrater. Ooops, dags att gå ut och kissa. Igen.

Kennel Robic’s N-kull är 7 månader

Robic N-kull 7mån1

Från vänster till höger:

Mamma Godkänd vallpr Seemework Jo, Ninnie Lindvall men Robic’s Nim, Catrin Ekbåge med Robic’s Ninja, Ia Edlund med Robic’s N’Lycka, Annika Dahl med Robic’s Number One, Kerstin Hall med Robic’s Najk och pappa Godkänd vallpr Yazz

Tänk att det redan har gått sju månader sedan jag sov på soffan och förlöste valpar. Valparna har utvecklats till härliga små individer. Väldigt jämna både till utseende och lynne. Med sina fantastiska ägare som tar så väl vara på dem. Fotot togs en härlig helg när hela gänget var inbjudna till Kerstin och pappa Yazz på Jonersens. Hon har verkligen härliga vallningsmöjligheter inpå knuten för både unga och mer rutinerade hundar. STOOOORT tack allihop för god mat och glada skratt!

Alla syskonen jobbar väldigt lika med fåren också. Alla har väldigt fin djurkänsla och härligt fokus. Jag tror på att skynda långsamt med unga hundar så det är inte så mycket mer vi kan se än. Fösning i lina och lite närarbete i fårhuset då och då. Längtar till våren!