Av linjen…

Den ständigt återkommande kommentaren i bedömningen under helgens båda IK1-starter. Visserligen inte bara i mitt protokoll, men ändå. Nu ett dygn senare bestämde jag mig för att sluta deppa över något som jag uppenbarligen inte kan se och istället tänka tillbaka på det fantastiska under helgen.

Kate är en pärla. Nej en diamant. väl slipad, glimrande och len som sammet. Att valla med Kate är som att sätta på sig sina urtvättade, väl ingångna jeans och krypa upp i soffan med en bra film en regnig dag. Fast bättre. Mycket bättre.

Hon lyder verkligen min minsta vink. Hon är trygg, lugn och bestämd med fåren. När fåren är lugna och hunden trygg är det inte så svårt att vara vallhundsförare. Om det inte vore för linjerna då. Men det skulle jag inte tänka på nu…

44 respektive 47 av 50 på hämten, 10/10 på delningen båda dagarna och 10/10 på den öppna fållan på söndagen säger en hel del om Kates kompetens och samarbetsvilja. På söndagen tillstötte ytterligare dramatik när vi skulle samla ihop de delade fåren. Jag gav ett felkommando och skickade Kate att ta de får som var närmast mig. De två bortdelade damerna anade morgonluft och drog mot uttaget som avlöningar. Kate tog mitt ”Look back-kommando klockrent och samlade in de två rymlingarna. Tack, tack lilla hund, jag bara ryser av stolthet över min duktiga kompis.

Ser en på, det fanns mycket att vara glad över. Och mer faktiskt. Som att det var härliga dagar, det var roligt att funktionärs och greja sekretariatet tillsammans med klubbkompisarna. Kul att träffa alla andra tävlande. Kul dividera hundträning och prata strunt. Lilla Vix var med och minglade, hon är en riktigt rar hund.

Och förstås. På lördag kväll fick jag ett roligt samtal från Gotland. Min Jo, som inte är min längre men som är det i mitt hjärta ändå, hade blivit klubbmästare i Gotlands VK tillsammans med sin nya matte. Så rätt det känns att hon bor där nu.

Om någon av er mot förmodan skulle hitta en linje någonstans så är det nog jag som har tappat den… 😉

 

Annonser

Jag ska sälja min agilitybana – Nu är den såld

Nu är det dags. Jag har ingen hund som kan köra agility. Jag har inte heller lust att köra agility. Jag ska sälja banan och hoppas i första hand att hitta någon som vill köpa hela. Banan har stått ute från mitten av maj till mitten av oktober. Under vintrarna har den stått hoppackad och oanvänd i en lada.

Min bana består av

A-hinder från Smart 99

IMG_5557

Balansbom privatbyggd men stadig och bra konstruktion.

Balans

IMG_5560

Ny matta och nya stegpinnar förra året.

IMG_5562

Smart mittstöd som är ställbart i höjd. Balansen blir stadig även om underlaget inte är helt plant.

Gungbräda från agilityshop med nästan ny matta. Blå med grå kontaktfält, kontaktfältens matta byttes förra året.

Gunga 08

Extra bräda/nerfart balans. En före detta gunga, brädan har jag använt vid grundläggande kontaktfältsträning.

IMG_5579

Gungbrädan underst och bonusbrädan ovanpå

Nio Tunnlar

  • 3 stycken 6-meters 2 röda, 1 blå. Alla har hällor
  • 2 stycken 4-meters, två blå med hällor
  • 2 stycken 3-meters, en svart med hällor, en blå utan hällor
  • 2 stycken äldre gula som funkar om en lägger dem rätt, men det är äldre modell och de kan med fördel repareras.

IMG_5559

Röd och blå 6-meterstunnel

IMG_5575

Resten av tunnlarna och underredet till gungan.

Tunnelhållare från Folksam, Out’n out och de med brett plast över tunneln samt metallbågar. sammanlagt ca 20 stycken.

IMG_5555

6 med bred plast

IMG_5561Tunnelhållare från Folksam och Our’n out samt lite hoppinnar

Platt tunnel (tung som ett as, men ligger stadigt och funkar förvånansvärt bra för hundarna trots att släpet känns tungt (även papillon och chihuahua har testat).

IMG_5572

Ingången behöver lite kärlek för att få en mjuk framkant (den är in mot väggen)

Däck från Agilityshop. Ej delbart

däck

Bord, ja faktiskt. Skivan behöver renoveras om det ska användas som hinder. Jag har använt det som start vid nerfartsträning.

IMG_5576

2 st Slalom, ett gammalt och ett nyare agilityshop. Det gamla har 65 cm mellan pinnarna och är alltså inte tävlingsgodkänt. Det nya har 60 cm mellan pinnarna och enklare ihopsättning. 12 vita och 12 gula slalompinnar ingår plus två gula extrapinnar.

slalom

2 uppsättningar slalombågar, en vit och en genomskinlig.

IMG_5563

Genomskinliga köpta av Jenny Damm. 12 stycken; två i reserv

IMG_5573

Äldre modell på bågar från från agilityshop

Slalomportar för 2X2-metoden

IMG_5577

Långhopp, fem delar med hörnpinnar som sticks ned i gräsmattan

IMG_5571

Hopphinder 10 stycken från Hans Nordgren, lättmetall med trekantiga stöd. Ett av dem behöver repareras.

IMG_5558

10 stycken äldre med fasta positioner 30 – 65 cm höjd i 5cm-intervall. De är inte tävlingsgodkända men enkla och bra att träna på om en inte har liten smallhund.

IMG_5566

Fiffig bäranordning så att en kan bära dem med hjälp av hoppinnarna

Det finns minst en hopphinderpinne till varje hinder, och några extra

IMG_5567

Mur av trä, hoppdelen består av tre delar. Jag tror att det går att få till tävlingsgodkänd höjd för alla storlekar.

Hoppspindel

IMG_5568 IMG_5569

Rör till en hoppspindel för avstampsträning. Äldre hinderstöd att fästa rören på ingår

Bumps för uppfarts och studshoppsträning. Kanske 10 stycken

IMG_5564

Nummerskyltar

IMG_5580

Röda från 3-20, fyra gula onumrerade och 50 vita, numrerade 1-40 (tror jag) resten onumrerade reserv.

Till det kan komma lite fastsättningar och pinnar som jag har glömt.

Banan finns i Bäsna, 1,5 mil nordväst om Borlänge. Avhämtas eller skickas. Om banan ska skickas så betalar köparen fraktkostnaden.

Pris för allt: 60 000+moms. För närvarande är jag inte alls intresserad av att stycka banan och sälja enstaka grejer. Om den inte är såld nästa år vid den här tiden kanske jag blir tvungen att ompröva den tanken. Tills den är såld står banan packad i ett uthus där den inte står i vägen.

Jag hoppas förstås att någon annan nu får lika kul med den som jag har haft 🙂

Hälsningar

Ninnie Lindvall

Adress: Långgattu 42, 781 95 Borlänge

mail: ninnielindvall@hotmail.com

Tel: 070-757 67 88

Godkänd vallhund: Robic’s Nim

Gk vallpr Robic's Nim

En knapp månad efter det att Nim upptäckte mig i hagen så drog vi iväg på VP. Vp-nivå är för mig den nivå där hunden börjar bli träningsbar för att träna vallning på riktigt. Om jag faktiskt går VP eller inte spelar inte så stor roll egentligen, men eftersom jag är en otålig natur som dessutom uppskattar att inte behöva åka så långt bort så slog vi till när tillfälle gavs.

Med en månads träning i bagaget så saknas förstås både finlir och rutin. Kul var att Nim och jag ändå redde ut det som behövdes och jobbet blev gjort. Att det inte blev några skrytpoäng kan jag leva med. Det kunde ha blivit både bättre och sämre. En del tappade poäng får jag ta på mig som förare i stunden, både fösningen och första benet drivning borde jag ha tagit bättre ansvar för och hjälpt henne mer. Starten blev svårare än vad vi var förberedda på. Dels hade fåren stått utställda och betat stillsamt i nästan 10 minuter innan allt var klart och jag fick skicka (vådan av att starta först…). Dels var det strålande solsken, men fåren stod i skugga. Efter den svajiga utgången var hon lite orolig både i upptag och framdrivning. Det kommer att bli bättre bara vi gör läxan. Fålla in är inte så mycket att skryta med på Bråforsfåren, men fållan låg i drag så det gick faktiskt att köra bort sig. Fålla ut skötte hon fint och samlade ihop dem fint. Jag är verkligen nöjd med mitt lilla vallhundsämne 🙂

VP Nim protokoll

Mera vallning; Nims AHA-upplevelse

 

Vi tränade hämt idag. Ny mark och nya får. Coola pälsbaggar som stod still tills de verkligen måste röra på sig. Plötsligt förstod Nim vitsen med att vara djup bakom så att hon verkligen kunde gå mot fåren. Bestämt, för att visa att NU är det dags att röra på sig minsann.

För första gången ever så hämtade hon får på tävlingsavstånd. Det känns ju bra inför VP nästa helg 🙂

Stort tack för bra träning Sven!

Sensommar och träningsglädje

Ju mer jag tränar desto bättre går det. Ju bättre det går desto roligare är det att träna. Det är så hårigt att befinna sig i en god cirkel.

Jag tränar Nim. Kate tränar mig. Jag måste ha fantasi för att ge Kate utmaningar och utvärdera. Att ha en lydig, rutinerad arbetskamrat innebär att hon hela tiden visar mig vad jag har tränat bra och vad jag inte har förstått i hennes tidigare träning. Samtidigt gör vi saker som jag inte hade en aning om att jag skulle kunna lära en hund.

Sedan Nim accepterade min närvaro i hagen går hennes utveckling med stormsteg. Hon börjar bli bekväm med fösningen och delar bra med stor lucka. Vi arbetar en del med att hålla cirkeln och det som så småningom ska bli snygga utgångar. Flankkommandona fungerar bra när jag är bakom eller framför, krossen är svår ännu.

Och idag har jag fått tillgång till en stor åker att träna på 🙂 Nu blir det mer träning, tjoho!

 

Intressant tävlingshelg

Vallning är verkligen spännande. Du vet inte riktigt vad som väntar förrän du står där. Ik1 på Stora Skuggan bjöd på fina tävlingar och jätteroliga får. Roliga därför att de var välvallade och reagerade väldigt fint på hundarna. Att de var välvallade innebar dock också att de testade varje hund och kollade vad som gick, eller inte gick för sig.

Lördag

Det blev jobbigt redan på väg till stolpen. Jag brukar gå fram med hunden på den sida jag sedan tänker skicka åt. Jag hade bestämt mig för att skicka höger, men på väg fram kände jag hela vägen att Kate ville gå vänster. Massa tankar; lägga om planen och skicka vänster? Hon ska kunna gå åt det håll jag skickar? Hur gör jag för att behålla ansiktet om jag byter håll? Nä, det får bära eller brista…

Jag skickade höger. Kate gick fint höger, men hela båge blev trång, upptaget snett och en bananbåge på framdrivningen. Vi prickade grindarna. Både fösning och drivning gick bra men med finlandsfärjesvängar efter båda grindarna. Delningen tyckte jag gick bra, men vi fick avdrag för att Kate kom i segt? Fållan låg mitt i draget och det var svåååårt! Jag insåg att jag borde ha styrt fåren mer på vägen från uppsamlingen till fållan för att låta fåren känna att Kate hade grepp om dem. Som det blev fick fåren lite frihetslängtan av att bli fösta åt precis det håll de ville så de pep iväg men svansen i vädret. Kate fick ligga i för att hinna samla upp dem innan de återförenades med sina kompisar. Hon hann och vi fick in dem i fållan. Dagen slutade på 75 poäng. Man hinner mycket på knappa nio minuter…

Söndag

Idag tror jag att fåren ansåg sig ha jobbat färdigt. Flockarna höll ihop sämre, var mer trögflytande och testade hundarna mer. Idag skickade jag vänster och Kate gjorde sin normala utgång. Lite snabb i upptaget. Hon är ju rätt försynt så när två får inte hängde på så, tja, ”vill ni inte så”, hon hade ju tre… eller åtminstone två med sig :-o. Mitt djupseende finns inte (på riktigt) så det tog för lång tid innan jag insåg att jag inte hade en, utan tre grupper får, och att Kate var framför två av dem. Mardröm. På första look back tog hon den ensamma tackan i mitten till de tre längst fram. Nu var det ingen lek, ett barskt ligg och ett lika barskt look back – ”jahaaaa, ville du ha alla fåren, OK me fix” Kate plockade äntligen in de sista två fåren och samlade flocken igen. Puh.

Med en sådan framdrivning vet en att resten bara är träning. Och jag var glad över att få träna på att manövrera en sådan osamarbetsvillig flock runt banan. Många tankar och beslut på vägen – helt enkelt jättenyttigt! Svängen efter första grinden gick bättre än igår, den andra sämre. Krossen gick mot draget och fåren sprang åt olika håll och ropade på sina kompisar så jag är ändå rätt nöjd med att bara ett får missade grinden. Klockren delning som vi också fick 10:a på och så den öppna fålla som ställt till det för så många. IS I MAGEN tänkte jag och tog det lugnt. Fick något huvud på utsidan men Kates blick övertygade. Vi tog det LUGNT och lät fåren landa lite och tryckte på väldigt lite i taget. Till slut stod jag med alla inne utom en tacka som stod med kroppen i fållan, men framklövarna på gränsen och huvudet utanför med längtansfull blick. En rörelse för mycket så är en körd i det läget. Jag lättade Kate ett steg i taget, sakta, sakta, ett par steg. Tackan vände in i fållan. Puuuh!

Summa summarum så gjorde vi en eländig runda tävlingmässigt men en mycket bra runda arbetsmässigt och jag är riktigt stolt över att min lilla fröken är med mig och reder upp de situationer vi ställs inför. I det praktiska hantverk som vallning är så är det ibland viktigare att jobbet blir gjort än att det blir snyggt.

Nu ska vi träna, nästa gång ska det bli snyggt. Också 🙂

 

Plötsligt blev Nim en vallhund

Eller alltså, hon är ju Border collie så det har hon förstås alltid varit. Men vallhund är så mycket mer än lusten att greja med får. Den har hon haft i stor portion länge, däremot har jag under våren varit tveksam till om hon någonsin skulle bli träningsbar.

Väldigt fin djurkänsla men med en enda tanke – att runda fåren och hålla dem till mig. Väldigt trygg i närarbete men het som en spis och svår att nå. Hujedamej vad jag har slitit mitt hår medan jag har funderat på hur jag ska nå henne så att vi ska samarbeta.

När så Nim kom hem efter några veckor hos bästa Catrin, men mycket träning men ingen vallning, så var det som om hon sa ”Va! Är du här också. Kul, ska vi göra något tillsammans” vid första passet i hagen. Och sedan dess samarbetar vi. Det vill säga, jag får bestämma och Nim får jobba. Win win, liksom. Nu, drygt två veckor senare, börjar hon lära sig kommandon och tempot är mycket bättre. För den som orkar kommer här en oredigerad film av gårdagens två vallpass med paus emellan. Tack Kirsti som filmade!